Gud som haver barnen kär

Han var sju år när han kom till sitt första fosterhem. Hemma hos mamma och pappa kunde han inte bo kvar längre. Inte för att han själv var särskilt stökig, utan för att hans pappa var gravt alkoholiserad och terroriserade resten av familjen. Mamman var nu helt orkeslös i brist på stöd från både samhället och andra, vilka tyckte att hon borde ha lämnat sin make för länge sen. Hon som hade velat hålla ihop familjen och offrat sig själv av just den anledningen, såg nu ingen annan råd än att lämna över ”Stickan” i samhällets vård. Hon hoppades att det fanns andra som bättre än hon själv skulle kunna ta hand om honom och ge honom stöd och kärlek, och den struktur i vardagen han så väl behövde.  Detta var under det blomstrande 50-talet när välfärdsstaten Sverige kommit långt i uppbyggnaden av ”Folkhemmet” och tilltron var hög om att institutionsvård var lösningen på botandet av människors psykiska och fysiska avvikelser.

Flera fosterhem senare och några år på både uppfostringsanstalt och i ungdomsfängelse uppvisade ”Stickan” flera tecken på dysfunktionellt beteende och ett allt för stort alkoholintag. Han vandrade vidare in i grövre kriminalitet och ett allt djupare drogmissbruk. Blickar vi tillbaka på hans liv kan vi räkna ihop att det nu blivit totalt drygt 30 år på olika anstalter.

stickan
”Stickan” i cell 40 i vår utställning Hotell Hamilton 2.0
Varje gång ”Stickan” är på väg att friges säger han att det är sista gången. – Aldrig mer ska jag tillbaka hit! Men väl utsläppt är det där beslutet lika svårt att hålla när de gamla polarna hör av sig och när vanans makt är stor och de alternativa vägarna i livet är svåra att se bortom horisonten. Många tidigare relationer är förbrukade och både flickvänner och fruar har passerat revy under åren. Han har flera barn och barnbarn, men han känner dem lika lite som de honom. Hur skapa kontakt och lära känna på nytt eller helt från grunden? Inte lätt om självkänslan är i botten och ingen frågar efter dig. – Jag är en loser helt enkelt, får du till svar om du skulle fråga honom om varför det blev som det blev.

Det finns många ”Stickan” därute. Vi ser dem redan ute vid sandlådan och på förskolan, och vi konstaterar föraktfullt att den där ungen kommer det att gå åt helvete för. Men sen då? Vi vänder bort blicken, då vi är så upptagna med vårt eget. Vi tycker samtidigt att det är så slappt i samhället och vi ropar på både hårdare tag och längre strafftider för dem som begår brott. Men glömmer vi då inte bort att vi alla har varit barn en gång?

Stora resurser läggs på tvångsvård av unga kriminella och det byggs nya kriminalvårds-anstalter med stängsel och taggtråd, övervakningskameror och murar så höga att de skymmer horisonten. Samtidigt skärs det ner på resurserna inom skola och den sociala omsorgen. Det finns inte tillräckligt med pengar, får vi höra. Komplicerade samhällsfrågor som det inte finns några enkla svar och lösningar på. Men försöker vi inte lösa problemen i helt fel ände, tänker jag?

Nog offrar vi barnen för våra synders skull!

Funderingar inför det stundande kyrkovalet den 16 sept /Katarina Kallings

face the facts
Bildtext: Utställningen handlar om unga människors väg in i en kriminell livsstil. Den är producerad av Arbetets museum tillsammans med unga intagna män på Luleåanstalten. I utställningen berättar de om sina liv, vägen till att bli frihetsberövad och synen på framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s