Kriminaliserat tiggeri

I Sverige har det varit en brottslig handling att inte ha ordnad försörjning. Den så kallade Tjänstehjonsstadgan, som från 1664 justerades ett flertal gånger, krävde arbetsplikt för de tjänstetagande. Utan vare sig inkomst eller förmögenhet hade man inte laga försvar, vilket betydde att den försvarslösa inte kunde få något respass utfärdat för resor utanför den socken hen var skriven i. Ur det kommer benämningen lösdrivare om dem som ändå bröt mot förbudet. Blev de tagna på annan ort blev de varnade och hemsända till hemorten. Efter varningen hade de en månad på sig att skaffa försörjning. Om det misslyckades, kunde straffet tvångsarbete utdömas, vilket betydde att den försvarslösa sattes i arbete på en korrektionsinrättning ”pga lättja och liknöjdhet eller dryckenskap underlåtit sig att taga arbete”.

Det här var ett sätt för myndigheterna att förhindra tiggeri och för att de inte skulle ligga andra än den egna socknen till last. De ansågs vara ett betydande hot mot samhället. Väl innanför korrektionsinrättningens väggar var det oerhört svårt att ta sig därifrån, då det i praktiken var omöjligt att samtidigt försöka ordna ett arbete.

Bakgrunden till dessa samhällets strategier var att befolkningstillväxten under hela 1800-talet var mycket hög i Sverige. Från 2,3 milj invånare år 1800 för att hundra år senare vara mer än fördubblad till drygt 5,1 milj. Det här förde med sig stora påfrestningar på samhället, allrahelst som industrialiseringen inte tog fart ordentligt förrän under andra hälften av århundradet.

I mitten av seklet skapade jordbruksskiftena bättre förutsättningar för ökade skördar, vilka kunde livnära allt fler. Men den stora befolkningsökningen medförde samtidigt att bondeklassen fick allt svårare att klara sig. De skiftade byarna skapade också mycket stora problem för de egendomslösa, då den allmänna marken som oftast bestått av skog, i lika rask takt minskade i omfång. Där hade de egendomslösa tidigare kunnat hålla sina djur på bete, vilket de nu förlorade rätten till.

Mellan 1770 och 1870 ökade bondeklassen med en tredjedel och torparklassen fördubblades, medan det proletariserade skiktet, som backstugusittare och inhysesfolk nära nog femdubblades. De sociala klyftorna ökade därför i samma takt som befolkningsökningen. Hela det kitt som på gott och ont tidigare hade hållit agarsamhället samman, började lösas upp. Människor tvingades till rörlighet i sin jakt på arbete. De egendomslösa och allt fler unga individer från den jordägande klassen fick börja slåss om de få arbeten som fanns. Sverige var under 1800-talets mitt fortfarande i inledningsfasen av industrialiseringen, så det skapades då ett jordbruksproletariat och deras enda utväg var att söka sig mot städerna för att hitta arbete.

Men i städerna fick borgerskapet panik över de horder av människor som vällde in i den tidigare så kontrollerade miljön. Fylleri och stölder blev ett stort problem, och man försökte stävja detta med allt strängare rusdrycksförordningar och lösdriverilagar.

Lösdriveriet avkriminaliserades 1885 med en ny lag. Tvångsarbete kunde ändå utdömas, men då inte av samhället betraktat som ett straff utan som en behandlingsinsats. Med den nya lagen beskrevs lösdriveriet ändå som en ”underlåtenhet att ärligen försörja sig”. En lösdrivare var en ”person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt”.

Ser vi till statistiken kan vi se att över 80% av landets alla intagna var så kallade korrektionister och endast de resterande 20% var dömda för andra brott än ren arbetslöshet. Den sittande Fångvårdsdirektören Clas Livijn ansåg redan på 1830-talet att fängelserna hade blivit uppsamlingsställen för folk som det inte fanns bruk för ute i samhället – och det var väl inte meningen? Livijn tyckte att samhället borde lösa problemen på annat sätt än att spärra in folk. Istället för ”svulstigt tomprat” i riksdagen, borde de undersöka den verklighet som gör folk till fångar.

/Katarina Kallings

2 reaktioner till “Kriminaliserat tiggeri

  1. Tankeväckande! Kanske lättare att förstå dagens integrationsproblem om vi tänker efter hur det var internt hos oss för bara drygt 100 år sedan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s