Synen på prygel

Inlägg från gästbloggare Viktor Englund. Doktorand i historia vid Uppsala universitet, som håller på att skriva en avhandling i fängelsehistoria.

Synen på prygel som något nödvändigt och verkningsfullt långt efter dess avskaffande i strafflagen.

När frihetsstraffet slog igenom i Sverige under 1800-talets första hälft betraktades det som ett mer rationellt och humant sätt att bestraffa brottslingar. Under 1840-talets början togs ett historiskt viktigt beslut av den svenska riksdagen om att satsa rejält på fängelsestraffet genom att bygga ett stort antal fängelser runt om i landet. Runt 50 stycken sådana uppfördes under den resterande delen av århundradet. Trots denne omfattande satsning på frihetsstraffet som ett led i en successiv övergång från äldre strafformer så blev dock inte alltid fängelset något helt nytt. Istället kunde det faktiskt fungera som en bevarare av det som skulle ersättas. De äldre straffen bestod av tre huvudkategorier: skam- kropps- och dödsstraff (vid sidan av böter ska tilläggas som ofta glöms bort och faktiskt är en bestående kontinuitet). Även om det går att göra ”ett case” för fortlevnaden av skamstraffet genom sådant som att de intagna tvingades bära uniforma kläder som genom deras användning blev bärande av en stigmatiserande symbolik så vill jag här lyfta fram kroppsstraffet.

Hur kan det komma sig att prygel fanns kvar som en möjlighet inom fångvården fram till 1938 när sådant som spöstraffet avskaffades redan 1855 på utsidan (sista gången prygel användes som ett disciplinstraff på ett fängelse var dock på Långholmen 1926)? En förståelse för detta kan vi få om vi tittar på de debatter och synsätt som publicerades i nyhetstidningar mot slutet av 1800-talet. År 1892 trycktes en artikel i tidningen Kalmar som försvarade prygelstraffet genom att berätta om en fånge som framstår som okontrollerbar. Denne hade slagits sönder mer eller mindre allt i sin cell och det använda disciplinstraffet verkade inte få någon effekt. Författaren till artikeln menade i anslutning till detta att ”Genom sitt uppförande har N. bewisat att prygelstraffet wid fängelserna ännu är behöfligt och bra att hafwa qwar. Den, som ej tagit aga i barndomen, får finna sig uti att taga henne som stor, der hon så oundwikligen tarfwas.” Tankegångarna gör att fången framstår som ett vuxet barn där disciplineringen ska delas ut i samma form som till ett olydigt sådant. Tacksamt nog har vi lämnat dessa perspektiv bakom oss men samtidigt kan det också vara värt att minnas att barnaga inte förbjöds i Sverige förrän år 1979 (andra länder var dock ännu senare med detta förbud som exempelvis Danmark 1997, Spanien 2007 och Irland 2015).

 

solitary_prisoner
Solitary confinement –  ur ”The Ballad of Reading Gaol” av Oscar Wilde.

För en nutida läsare ter sig förhållningssätten till de intagna ofta som tämligen brutala. Det var inte nödvändigt att en person slog sönder sin cell för att prygel skulle anses motiverat. I Östgöta posten 1888 resonerar en skribent kring mottot att stryk hjälper. Detta görs i relation till att en så kallad kronoarbetskarl arbetsvägrat och att isolering och mörkercell inte fått denne på andra tankar. Inte heller 25 prygelslag hade hjälp men 40 gjorde det då han efteråt arbetat ”med flit”. Skribenten menar att det är en gammal sanning ”att på hårda och förstockade naturer verkar icke annat än sådant, som i bokstaflig mening ’käns’.”

Denna ”bloggartikel” vill inte göra gällande att alla i den skildrade samtiden var för prygelstraffet, men det fanns ett stöd för detta och vissa rådande tankegångar kunde inneburit att användningen av detta blivit betydligt mer omfattande. I tidningen Kalmar kan vi år 1898 läsa om hur V. Schneider pläderar för dess användning i samband med så kallade förvandlingsstraff, något som innebar att när inte böter kunde betalas omvandlades dessa till ett visst antal dagar i fängelse. Schneider menar att prygel skulle kunna användas då böterna inte kunde betalas för sådant som ”vildhet, råhet och okynne, såsom t. ex. misshandelsbrott, skadegörelse på egendom, åverkan, sedlighetsbrott, djurplågeri, oljud på allmän väg”. Den samhällsklass som borgmästaren tillhörde riskerade ju inte att bli föremål för denna aga då förvandlingsstraffen riktade sig mot mindre bemedlade. Schneider verkar rent generellt varit svag för kroppsstraff då han menade att ”[d]et finns ett straff, som, på rätt sätt afpassadt, i alla tider visat sig vara på samma gång ofarligt och synnerligen lämpligt för tämjande af råhet och okynne, nemligen kroppsaga eller som man i dagligt tal brukar kalla det – prygel.” Som väl är kom inte omvandlingen av obetalda böter till prygel att införas.

/Viktor Englund

Fotot på en spöslitning är taget på en modell i vår utställning ”Androm till skräck och varnagel” i Gävleborgs läns- och slottshäkte anno 1732.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s