Flykter, del 1

I vår forskning i fångvårdens arkiv hittas mycket intressant och det vi gärna gör noteringar om är när vi hittar något om rymningar. Den allra första noteringen är från 1621 då det i en handling från Landskansliet i allmänna ordalag nämns att häktet är i dåligt skick och att många rymmer.

1635 sitter två tjuvar i häktet, varav den ena ska ha blivit benådad mot att han blev stadens bödel. Straffen för dem båda var då troligtvis döden. Men benådningsalternativet kan inte ha lockat alls, för de rymmer båda två. De “brutto the sigh uth under iorden och sielfue fundamantet, huilket war med murar och stockhaar lackt.”

År 1780 den 15 mars, inkom Per Rask och Erik Flank till ”Gefle slottsarrest”, båda dömda av Häradshövding Omnberg att mista sina liv genom halshuggning för dråp på Anders Enqvist i Änga. Men Erik Flank rymmer ur slottshäktet och undkommer avrättningen, men Per Rask avrättas den 30 augusti 1780 på avrättningsplatsen i Flästa mellan Arbrå, Växbo och Bollnäs.

I fångrullan från år 1807 står det att självaste fångvaktare Pehr Örlund, genom försummelse varit vållande till att två häktade släppts ur slottshäktet och begått stölder. Han döms därför av Kungliga Slottsrätten till 40 par spö. Han satt ju häktad under tiden innan straffet gick i verkställighet, och en ny fångvaktare anställdes därför för att övervaka honom och de andra som satt och inväntade sina domar. Då Pehr Örlund också visade sig vara delaktig i dessa stölder förlorade han dessutom sin tjänst.

I den tidigare bloggartikeln ”Fragment från en kasserad historia” nämner jag i ett annat sammanhang arbetsfången Carl Theodor Sandberg, som i mars 1838 blir satt i en så kallad järnklädning för att han har försökt att rymma. Det var troligtvis mycket enkelt att ta sig ut ur häktet vid den här tiden, då det var i uselt skick. Häktet var heller inte dimensionerat för alla dem som satt häktade. Trängseln var enorm och fångvaktaren kunde omöjligt ha full kontroll. Det hade talats i många år om en utbyggnad, men av det blev det inget då det vid riksdagen 1840–41 beslutades om att det skulle byggas cellfängelser i Sverige. Med det beslutet kom också införandet av en ny straffreform, som innebar att de offentliga skam- och kroppsstraffen, fästningarna och tukthusen skulle ersättas med frihetsberövande i enskild cell. Ett av de allra första cellfängelserna att byggas blev det här i Gävle.

Den 29 juni 1847 står det att läsa i Norrlandsposten, att:

De lära visa mycken respekt för den nya inrättningen, så att, om det är sant vad vi hört berättas; de yttrat sig komma att för sin samhällsstörande verksamhet framdeles välja sådana län, som ännu äro i saknad av cellfängelser. Det är ock troligen denna respekt, som gjort att ett och annat rymningsförsök företagits på sista tiden och föranlett vederbörande att förstärka vakthållningen. Senast försökte i fredags morgon en av fångarna att under vattenhämtning stjäla sig undan bevakningen, men eftersattes och blev gripen på slottsborggården.

Det nya cellfängelset var oerhört svårt att rymma ifrån då de dömda satt isolerade dygnet runt, med endast en halvtimme ute i en rastgård. Det är därifrån rastgården som jag hittar en rymning 1860, då fången Karl Fredrik Berggren född 1825 i Gävle, den 13 december klättrade över planket och försvann. Han måste ha gjort sig illa, då det på ovansidan av planket satt vassa järnspikar – så kallade spanska ryttare. Huruvida han blev återbördad till fängelset eller inte är ovisst, men jag har trots sökning inte hittat ett spår efter honom.

Går vi sen framåt i tiden ser vi att det är väldigt få rymningar från samtliga cellfängelser i landet. I Gävle hittar vi knappt en om året fram till i mitten av 1900-talet.

En känd rymning från Gävle är den från 1962 som vi kallar för ”Borta med vinden”, då två häktade som satt i samma cell, lyckades kratsa ur tillräckligt många tegelstenar ur väggen, så att de kunde krypa ut. Då cellen var på andra våningen hade de knutit ihop lakan för att kunna ta sig ner för fasaden. Innan de hivade sig ner, ställde de upp en stor tung tegelstensroman intill hålet. Det var just romanen ”Borta med vinden”!

Borta med vinden
Foto från cell 41 i vår utställning ”Hotell Hamilton 2.0” på Gävleborgs länscellfängelse.

En annan historia vi fått höra är den om när Lars-Inge Svartenbrandt under tidigt 60-tal tog sig ut genom en kollucka i källaren och sedan rymde över staketet ner mot Slottsträdgårdsgatan. För att undkomma vakterna som kom springandes efter slängde han sig ner i ån, för att snabbt simma över till andra sidan. Tänkte han sig! Men vad han inte hade tagit med i beräkningen var att det var lågvatten och att han då blev tvungen att i stället kravla sig över den steniga bottnen. Det bar sig inte bättre än att vakterna hann ikapp honom och kunde återbörda honom in på anstalten igen. Detta trodde vi länge var en skröna, men när vi för några år sedan fick möjlighet att träffa honom så bekräftade han att historien var sann.

Det finns några rymningar som fått en särskild betydelse för oss på museet, och det är de mycket uppmärksammade rymningarna 2004 när totalt 11 fångar lyckas ta sig ut från de högst säkerhetsklassade anstalterna Kumla, Norrtälje och Hall. Det här fick som omedelbart resultat att den sittande Generaldirektören på Kriminalvården fick sparken för den bristande säkerheten. Som ny Generaldirektör utsågs Lars Nyhlén, som primärt fick uppdraget att skärpa säkerheten. Han lyckades inte bara mycket väl med det uppdraget, utan såg också vikten av att vår verksamhet på Fängelsemuseet säkrades finansiellt genom bidrag. Vi fick även ansvar för Kriminalvårdens historiska samlingar, vilka sedan 2010 förvaras hos oss.

Färska siffor från Kriminalvården visar att trenden håller i sig att inga fångar längre rymmer från svenska fängelser. År 2016 skedde inga rymningar alls, för andra året i rad. Vilket kan jämföras med att det under 1990-talet och början av 2000-talet var omkring 40 fångar om året som rymde från de slutna anstalterna i Sverige, trots taggtråd, stängsel, murar och mängder av säkerhetsåtgärder.

Kris, kreativitet, panik och maktlöshet kan sammanfatta varför intagna rymmer. Ibland är det plötsliga infall som gör att någon rymmer. Ett tillfälle när det öppnar sig en möjlighet. Andra gånger är det noggranna planeringar som ligger bakom, liksom kontakter med någon utanför murarna som gör det möjligt.

Dessvärre finns det också andra vägar som intagna tar när de inte står ut. Vi kan kalla det för den slutliga flykten när besluten om självmord tas. Vi hittar dessa arma människor som anonyma siffror i statistiken, men vi möter dem också med namn i fångrullorna. Vad som hänt dem nämns oftast bara som små noteringar i kanten. Om dem kommer jag att berätta i nästkommande bloggartikel.

Katarina Kallings

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s