Spanska sjukan innanför murarna

Gästinlägg av Viktor Englund:

Mot slutet av det blodiga första världskriget (1914–1918) hemsöktes människors tillvaro av en farsot som kom att överträffa till och med krigets dödssiffror. Då influensapandemin, som blivit känd under namnet spanska sjukan, drog fram över världen har somliga menat att den kan ha lämnat så många som 100 miljoner döda efter sig. Det ska framhållas att betydligt lägre siffror som 30 miljoner också nämnts, men trots det är marginalen stor till första världskrigets cirka 15 miljoner dödsoffer. Gällande Sverige verkar statistiken för antalet avlidna vara betydligt bättre dokumenterad, även om den även här är långt ifrån oproblematisk. Margareta Åman har i sin avhandling Spanska sjukan summerat siffrorna för åren 1918–1920 till 37 573. Av dessa år var 1918 det absolut värsta med 27 379 döda och då handlar det nästan uteslutande om årets andra hälft, eftersom endast 148 personer avlidit innan augusti månad.

Hur påverkades då fångarna av denna farsot? Först bör det framhållas att Fångvården redan innan sjukdomen kom var under hård press, då fängelserna var överbelagda och det precis som i övriga samhället rådde stor brist på olika varor. Det kan vara värt att framhålla att 1917 hade Sverige drabbats av hungerkravaller, och då den ryska revolutionen inträffade på andra sidan Östersjön i S:t Petersburg fanns det en rädsla för att den även skulle spridas hit. Detta var alltså en orolig tid. Fängelset kunde dock till viss del fungera som en isolerad värld. I relation till spanska sjukan kunde det vara en fördel att vara så avspärrad och avskild från den övriga världen.

BiSos 1918.jpg
Kungliga Fångvårdsstyrelsen, BiSos 1918

I Fångvårdsstyrelsens årsberättelse för 1918 kan vi läsa att vid kronohäktet i Ystad hade fångarna inte blivit drabbade av farsoten ”trots att den våldsamt rasade i staden och å kringliggande landsbygd”. Två ur personalen hade dock insjuknat. Att personalen kunde vara den svaga länken finns det två exempel på i årsberättelsen. Läkaren vid centralfängelset i Malmö skriver att ”Influensaepidemin inträngde i fängelset först sedan den ganska länge härjat ute i staden.” Detta understryker den isoleringsfördel som fängelset hade just i egenskap av att vara ett fängelse. Den svaga länken som jag nämnde ovan var dock personalen eftersom de inte var isolerade från omvärlden. Läkaren i Malmö framhåller också att ”Först insjuknade några av bevakningen.” Även läkaren vid Uppsala straffängelse framhåller att det först var personal som blivit sjuka.

Det svenska fängelsesystemet hade vid den här tiden både fångar som satt i cell nästintill dygnet runt och inte fick ha någon kontakt alls med andra intagna och sådana som om dagarna vistades med andra fångar, men sov i ensamceller om nätterna. Visserligen var fängelserna, som tidigare nämnts, överbelagda vid denna tid och ensamcellerna kunde långt ifrån alltid endast användas till en fånge. Fördelarna med att vara cellfånge var trots det påtagliga gällande risken att drabbas av spanska sjukan. Gällande den beryktade fängelseön Långholmen, som dels hade ett centralfängelse och dels ett kronohäkte, skrivs det i årsberättelsen att ”Under den första epidemien å Långholmen insjuknade 6 % av cellfångarna och 47 % av gemensamhetsfångarna inom centralfängelset, men endast 1 % av fångarna å kronohäktet.” Det sist nämnda fängelset var endast utrustat med ensamceller för cellfångar och bör därför inte haft några gemensamhetsfångar (mot bakgrund av överbeläggningen kan dock praktiken ha sett lite annorlunda ut). I årsberättelsen framhålls det att spanska sjukan var den värsta sjukdom som drabbat fängelserna sedan koleran på 1850-talet. År 1918 krävdes 59 fångars liv och 4 personer ur personalen.

Viktor Englund

Dödsbevis Emil

På Gävlefängelset insjuknade 44 personer i spanska sjukan 1918. Hela 11 av de 14 anställda smittades. Av dem överlevde alla, men dessvärre dog en av fångarna. Han hette Emil Jansson och var en 16-årig pojke från Grangärde i Dalarna.

Fångvårdsstyrelsen konstaterar att 1918 var ett särskilt hårt år med både överbeläggningar, farsoten och livsmedelsknappheten. I nästa bloggartikel kommer undertecknad att berätta mer om hur matransoneringen under 1:a världskriget påverkade fångarna på just Gävlefängelset.

Katarina Kallings

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s