Jul på fängelset

Henrik Ekman var fängelsepräst här på cellfängelset i Gävle under ett tiotal år. År 1952 skrev han ner sina minnen från gångna jular och vi tycker att de passar alldeles utmärkt som ett gästande blogginlägg från flydda tider. Dessa minnen får bli vår julhälsning till er alla!

”Nu led det mot jul. Alla möjliga förberedelser vidtogos. Vaktfrun organiserade några gossar till att binda granrisgirlanger, göra julstjärnor och alla möjliga juldekorationer. Julpaket med böcker, toalettartiklar, hobbygrejor strömma in. Godsaker och matpaket får man inte ta emot. Därom få pojkarna på förhand underrätta sina anhöriga. Eljest skulle den ene kunna bli överhopad med snask och gotter medan den andre fick just ingenting.

I KYRKAN.jpg

Så kom julafton. Tvenne granar smyckade med ljus och glitter strålar emot oss och vi samlas till julbön. Alla är med. En del befattningshavare ha tagit sina familjer med. Det blir ett “civilt” inslag. Tankarna komma och gå. För många kretsa de om familjen därhemma, om gångna jular. Mången hade aldrig haft något riktigt hem och hade endast tråkiga julminnen.

Det var inte långt till tårarna här och där. Men snart tar en vänlig musiker fram fiolen. Och de gamla julvisorna tona. Han spelar med fiolen ömsom på bröstet, ömsom på ryggen. Det ser otroligt komiskt ut. Man måste skratta. Nu var det inga tårar mer. Julstämningen har kommit igång.

Direktören träder fram och önskar god jul. Julposten delas ut. Var och en får en eller annan jultidning. Ofta var det fjolårsupplagan som bestods, men vad gjorde det.  Så firade vi julaftonen med pojkarna under en lång följd av år.

Julgran på fängelset
Julgranen som den var pyntad i fängelset på 1930-talet.

Årets gladaste fest är fortfarande julfesten annandag jul. På eftermiddagen samlas alla kring långborden. Julljusen tändas. Trakteringen är kaffe och bullar. År efter år har en ungdomskrets sänt en slant för vårt julfirande. Vi köpte i allmänhet pepparkakor för den. Men huvudsaken var att ha roligt – att få skratta ordentligt, applådera. Programmet sköttes av de intagna själva. Alltid fanns det “några förmågor”.  När någon modern schlager sjöngs förstummades alla. Man satt där mållös och sög begärligt in välljudet.  Ja, det var märkligt. Applådsalvorna brakade lös och bravoropen blevo öronbedövande. Inte visste man alltid vad man applåderade eller skrattade åt. Huvudsaken var att man gjorde det.

Jag frågade en gång en snäll gosse varuti den berättade historiens kvickhet bestod. Jag hade inte uppfattat den. Det hade emellertid varken han eller de andra vid bordsändan gjort. Man skrattade och applåderade friskt ändå och var rysligt glada. Huvudsaken var att festen utlöste glädje. Mycket instängt och unket skrattade man av sig för en tid.”

Ur “Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet 1952” av Henrik Ekman, fängelsepräst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s