Många kriminalvårdsanstalter har haft alternativa namn i folkmun. Vi läser dem i anstaltsskildringar, hör dem i samtal med museets besökare eller medan vi dokumenterar anstalter inför nedläggning. Som vanligt med muntliga traditioner kan det vara svårt att reda ut var, när och hur de har vuxit fram och hur utbredda de egentligen är. Inför detta inlägg passade vi på att göra en efterlysning på museets facebooksida där vi fick tips om namn, varav några var tidigare okända för oss.
Tvångsarbetsanstalterna och cellfängelserna
År 1885 trädde en lösdriverilag i kraft, genom vilken människor som saknade arbete, fast bostad och försörjde sig på tiggeri eller prostitution kunde dömas till tvångsarbete och placeras på tvångsarbetsavdelningar inom vissa fångvårdsanstalter eller på särskilda tvångsarbetsanstalter. Två av dessa tvångsarbetsanstalter ska ha kallats ”Pinan”: ”Karlskronapinan”, som var en tvångsarbetsanstalt för män samt ”Landskronapinan”, som var en tvångsarbetsanstalt för kvinnor, har historikern Harry R:son Svensson berättat i en tidningsintervju.
Tvångsarbetsanstalten Svartsjö blev på 1920-talet en öppen kriminalvårdsanstalt med jordbruksdrift och är fortfarande i bruk, och anläggningen har successivt kompletterats med nya byggnader. Gamla Svartsjö ska ha kallats ”Sotis”, kunde vi läsa i efterlysningen på facebook.
Sveriges Fängelsemuseum håller till i ett av hotellen, ”Hotell Hamilton”. ”Hotell” kan anspela på uppfattningen att man som intagen får eget rum och serverade måltider. Hamilton kan dels anspela på Hugo Hamilton, tidigare landshövding i Gävle. Eller på anstaltens adress, Hamiltongatan – även den kopplad till landshövdingen. I Linköping fanns ”Zimmermans Hotell”, uppkallad efter en av Linköpingsfängelsets första styresmän. Vi som arbetar på Hotell Hamilton idag får ibland höra att man brukade säga att man ”checkade in på Hamilton” när det var dags att inställa sig eller om man hade något annat ärende till anstalten.
Men som hamnstad kunde Hotell Hamilton lika gärna ha blivit en brigg, där man mönstrade på eller mönstrade av. I Karlskrona fanns ”Vita Briggen”. Fängelsedirektör Ulrik Leander, som påbörjade sin tjänst år 1889, har beskrivit ett samtal som han hörde under en tågresa vid samma tidpunkt.
”Den ene omtalade, att han varit i Karlskrona en tid. På den andres fråga, vad han där sysselsatt sig med, svarade han att han haft åtta dagars hyra å Vita Briggen och att han funnit sig mycket bra där. Just som tåget satte igång hörde jag honom säga, att Vita briggen i dagarna skulle få en ny kapten.”
Leander kände inte till namnet, men drog ändå slutsatsen att det handlade om hans blivande arbetsplats och att mannen på tåget sannolikt var en utsläppt bötesfånge.
Fängelset Ystad kallades också ”Vita briggen”, och i Halmstad kallades fängelset ”Gula Briggen”. I Visby finns ”Sjumastaren”, som ligger vid hamnen och utmärker sig med sina sju skorstenar.
Ibland har cellfängelserna också fått sina namn utifrån var de ligger. F.d. anstalten Uppsala, på Dag Hammarskölds väg 13, har kallats ”Tretton”. Den kända fängelseanläggningen Långholmen brukade kallas ”Gröna ön”, då den ligger på en ö mellan Södermalm och Kungsholmen. Den bro som går däremellan brukade kallas ”suckarnas bro”, och passagen mellan häktet och rådhuset på Kungsholmen brukar kallas ”suckarnas gång”. F.d. anstalten Härnösand har kallats ”Dufvan”, möjligen efter namnet på kvarteret där den ligger.
Både cellfängelset i Luleå, och även kronohäktet i Umeå, har kallats ”Vita Duvan”. Vad gäller Luleå finns flera tänkbara förklaringar. Namnet förekom utan närmare förklaring i både en tidningsartikel och i en bok under 1940-talets första hälft, vilket tyder på att det redan då var välkänt. Vissa tror att namnet, i likhet med Härnösand kommer från kvarteret, men anstalten ligger i kvarteret Kungsfågeln 3. Det finns dock ett kvarteret Duvan i närheten. Andra framhåller att den legendariske vagabonden ”Liikvaara-Frans” namngav fängelset under sina vistelser där på 1930-talet. Även cellfängelset i Mariestad ska ha kallats ”Vita Duvan”. Fram till nedläggning år 2010 var byggnaden gul, men initialt var den vitkalkad.
Vissa anstalter har alternativa namn som helt enkelt är förkortningar. Långholmen har kallats ”Holmen” och Hinseberg har kallats ”Hinsan”.
1940- och 50-talens anstalter
År 1938 lanserades en ny påföljd för unga vuxna i åldern 18–21 år: ungdomsfängelse. Men bara tio år senare, efter andra världskrigets slut, ökade ungdomsbrottsligheten kraftigt samtidigt som det hade kommit en ny lag om villkorlig dom vilket gjorde att anstaltsklientelet kom att utgöras av ungdomar med tyngre belastning. Därför byggdes ungdomsfängelset Roxtuna utanför Linköping som öppnade 1955. Roxtuna kom att bli ett flaggskepp för kriminalvården för sin moderna, behandlingsinriktade verksamhet. Som en följd av det kom den jämförelsevis påkostade anläggningen att kallas ”Lyxtuna” i medierapporteringen.
I Södertäljetrakten har vi också hört ”slogans”, med utgångspunkt i anstalternas namn: ”droga på Håga” och ”knall till Hall”.
Anstalten Håga var initialt anstalten Halls sinnessjukavdelning, och kallades då Håga sjukhus. Den blev en kriminalvårdsanstalt i början av 1970-talet. Fleming Broman beskriver i sin självbiografi hur han upplevde Håga i slutet av decenniet, med både generös läkemedelsförskrivning och införsel av illegal narkotika. Utöver ”droga på Håga” fick vi via facebookefterlysningen också tips på varianten ”Åk till Håga å droga” samt talesättet ”En gång Hågad, alltid ohågad”.
Vid misskötsamhet i anstalt hade en vanlig konsekvens varit att den intagne placerades i anstaltens isoleringsavdelning. Men under 1970-talet blev det vanligare att den intagne istället tvångsförflyttades till en anstalt med högre säkerhetsklass, vilket brukade kallas ”att få knall”. Anstalten Hall var från och med år 1974 en riksanstalt, och innan dess var den en centralanstalt inom interneringsräjongen. Men det var inte bara till Hall som man kunde få knall, det fanns totalt 22 riksanstalter vid den här tiden, både öppna och slutna.
Modernare namn
Genom vår efterlysning på facebook fick vi också upplysningar om mer moderna smeknamn.
Den f.d. öppna anstalten Rostorp i Malmö (1994–2005) ska ha kallats ”Rattfällan”, då en betydande del av klientelet där var dömda för rattfylleri. ”Rattfällan” var också namnet på ett påverkansprogram om trafik och alkohol som startade år 1984, inspirerat av den då nyligen lanserade Minnesotamodellen. Kursen ”Rattfällan” gavs på Rostorp samt på ett flertal andra öppna anstalter, som Åby, Skenäs, Viskan och Skänninge.
Apropå Skänninge (1966-i bruk) kunde vi i efterlysningen på facebook också läsa att hotelltemat levt vidare där då det kallats ”Vandrarhemmet Hopplösheten” – åtminstone av ett par stycken. Vi kunde också läsa att man i Härnösand utvecklat fågeltemat. Den f.d. anstalten i Härnösand, kallad ”Dufvan”, ersattes av anstalten Saltvik, som numera ska kallas för ”Saltkråkan”.
Ingrid Miljand, antikvarie
Referenser:
Anstalten Skänninge 2012: En historisk tillbakablick från den öppna anstaltstiden 1966–2006, festskrift.
Borg, Bo 2011: Anstalten Mariestad 1848–2010, Kriminalvården förlag.
Botvidzon, Åsa: Anstalten Roxtuna – från fostran till behandling, Kriminalvårdens förlag.
Broman, Fleming 1982: Ursäkta, mitt namn är Broman, Prisma Magnum.
Kriminalvården 2010: Anstalten Karlskrona 1851–2010, Kriminalvårdens förlag.
Rehn, Siv 2005: Vita Duvan. Det gamla cellfängelset i Luleå, Probus förlag.
Karlskronapinan: http://24blekinge.se/2016/02/15/darfor-kallas-karlskrona-for-pinan-2/
Svartsjö: https://www.kriminalvarden.se/hitta-och-kontakta/verksamhet/anstalt/svartsjo/#om
Brottstycken 
Hej. Orsaken till benämningen ”Vita Duvan” vad gäller Luleå respektive Umeå, kan så vitt jag vet, i hög grad hänföras till samma slags förskönande omskrivning, vad gäller fängelsernas och straffinrättningarnas folkliga benämning , ofta med lokal anknytning i folkmun på orten., som lyriska namn som t ex ”Suckarnas gång” och ”Suckarnas bro” för att ta ett par stockholmsexempel. Denna slags poetiska och lite äventyrligt romantiska ”öknamnsbildning” som folk har använt för att beskriva stadens fängelse på olika håll, är dels präglad av en romantiserande, nästan litterärt präglad påhittighet, och dels av ett galghumoristiskt inslag, som när fängelserna liknas vid ett hotell eller ett skepp som man ”mönstrar på” kanske en månad eller ett år, vid en kåkvolta, för att slippa tala om sanningen helt öppet. Rent etymologiskt kan man ju analysera och tolka ”Vita duvan” på olika sätt. En duva är ju sedan gammalt en fredssymbol, möjligen också en symbol för frihet, ”fri som fågeln” är ju t ex ett välkänt uttryck i svenska språket. Vitt är ju också oskuldens färg, en symbol för att vara moraliskt oklanderlig och ”utan synd”. I den bemärkelsen kan djupare, underliggande betydelser, anser jag, som en etnologisk och språklig kulturanalys, göras av det vackra öknamnet ”VITA DUVAN”, vilket som sagt också stämde väl in med byggnadernas dåvarande färgsättning exteriört, under en tidigare period i dessa byggnaders historia. Både Luleå och Umeå länscellgängelser har nämligen sannolikt varit vitputsade under början av sin existens som karaktärsbyggnader i dessa städer.
Jag förmodar att fängelsemuseets sakkunniga i Gävle, även är väl förtrogna med den ursprungliga ”Suckarnas bro”, vilken ju som bekant förbinder Gamla statsfängelset i Venedig med Dogepalatset, där domstolen höll till i renässansens Venedig. Förresten också ett fint och sevärt fängelsemuseum, som jag rekommenderar ett besök på – Gamla statsfängelset i nämnda stad, om någon mot förmodan, inte skulle känna till det.
Apropå den litterärt romantiserande frihetslyriken i de folkliga benämningarna av fängelsebyggnader, så vill jag vidare även hänvisa till musikgenren ”Kåklåtar”, på ett utmärkt sätt representerad av den välbekanta Lp-skivan från 70-talets proggrörelse, en skiva med just namnet ”Kåklåtar”, utgiven på Musiknätey Waxholm. Sångtexterna på skivan är, enligt min mening, ett illustrativt exempel på nämnda förskönande, romantiserande omskrivning och lätt frihetslyriska kreativt humoristiska ordkonst, som även fanns med, när det lokala folkloret gav namn åt fängelser och olika slags anstalter runt om i landet. Texterna på ”Kåklåtar” har ju ofta en slags ålderdomlig, nästan naturlyrisk skildring av frihetsberövande och av de olyckliga fångarnas väg i livet, ofta texter med mer eller mindre självbiografiskt innehåll. Alla, eller de flesta, som sjunger låtarna på ”Kåklåtar” är ju som bekant själva fångar eller f d fångar. Den ”skillingtrycks-aktiga”, förskönande och i viss mån romantiserande skildringarna på skivan liknar i hög grad sättet bland gemene man, att hitta på fyndiga och slagfärdiga namn till fängelserna i våra städer. Samma slags galghumor och ofta ironiska distans till olyckliga medmänniskors öde finns här, och samma sätt att identifiera och moraliskt legitimera fängelsebyggnadernas närvaro i stadsbilden och samhället i stort.
GillaGilla
Hej Anders och stort tack för din kommentar! Musiken får vi anledning att återkomma till, då museet har påbörjat ett projekt kallat ”Musik och murar”, som kommer att drivas under år 2019.
GillaGilla