”… alla som satt där på Lövstaskolan träffa jag sen på kåken.” Institutioner för barn och ungdomar under 1900-talet

När vi här på museet träffar personer som tidigare har levt i kriminalitet pratar vi oftast om deras upplevelser av Kriminalvården – eftersom vi arbetar med Kriminalvårdens kulturarv. Men det finns ju också en väg dit. Den kan ha passerat mellan olika slags ingripanden från samhället, både i förebyggande syfte samt som konsekvenser av ungdomskriminalitet.

I de många självbiografier som skrevs av tidigare intagna under 1960- och 70-talen figurerar också detta ofta i bakgrunden. Hans Möller, som i ”Bona Grabben!” beskriver den statliga uppfostringsanstalten Bona eller Lasse Strömstedt och Lasse Carlsson, som berättar om ungdomsvårdsskolorna Lövsta, Fagared och Hammargården i böckerna ”Gå i fängelse!” respektive ”Gatloppet”.

I detta inlägg har jag tittat närmare på hur både förebyggande åtgärder och konsekvenser av ungdomskriminalitet har kunnat se ut under 1900-talets gång. Så här rör vi oss för ovanlighetens skull i en social barnavårdshistoria där Kriminalvården bara undantagsvis ansvarat för påföljder för ungdomar dömda för brott.

XFM_OBJ_2012.2.44_a
Ett av flera föremål i Sveriges Fängelsemuseums samlingar som har klotter från tidigare elever på uppfostringsanstalten Bona, som senare har hamnat i fängelse. På denna låda kan vi läsa: “Hej kamrat, tiden går sakta ja har 42 dagar kvar 8 månar gått sakta varit på Bona 10 månar. Rymt därifrån kom dit den 16/3 -23. Rymde den 3/1 -24 blev fast den 12/2-25 hållit mig undan 13 månar fri 21/10-25. Leve friheten”

Industrisamhällets baksida

Industrialiseringen av Sverige är något som har setts som en bidragande faktor för en ökande barn- och ungdomskriminalitet. I städerna har det funnits en större risk att barnen haft bristande tillsyn, antingen på grund av vårdnadshavares sjukdom eller missbruk, eller som en följd av att båda föräldrarna har varit tvungna att arbeta och barnet därför lämnats ”vind för våg”. Dessutom har städerna haft olika former av lockelser som konsumtion, nöjesliv och alkohol. I slutet av 1800-talet var man inom samhällsdebatten och inom de övre samhällsklasserna mycket bekymrade över ”ligapojkar” samt ”varnartade och sedligt försummade barn” i de växande städerna. Det fanns också en rädsla för att de vanartade barnen skulle ”smitta” välartade barn.

Ulrika Norbug tar i sin forskning upp 1882 års införande av sexårig skolplikt, som gjorde skolan till en arena där normala respektive avvikande barn kunde urskiljas på ett tydligt sätt. ”Skoltvånget innebar normativa krav på hur familjelivet organiserades och samverkade med skolan. Mödrarna skulle skicka sina barn till skolan, i hela kläder och i rätt tid. Fäderna hade i uppgift att försörja familjen. Om barnet avvek från normen riktades kritik inte vara mot det enskilda barnet, utan mot hela familjen.”

Tidigt 1900-tal: Uppfostringsanstalter och skyddshem

För att ta i tu med de barn som av olika skäl ansågs avvikande började samhället ta sig rätten att gripa in och i vissa fall, ta över föräldrars ansvar. Barnavårdsnämnder inrättades i kommunerna år 1902 parallellt med att ny barnavårdslagstiftning trädde i kraft. Den angick fosterbarn, varnartade barn och minderåriga förbrytare, men även barn som ännu inte blivit varnartade men som ansågs vara ”sedligt försummade” – vilka i förebyggande syfte nu kunde placeras på barnhem mot föräldrarnas vilja.

För minderåriga förbrytare uppfördes uppfostringsanstalter. Under 1800-talet drevs de ofta av religiösa och filantropiska rörelser, exempelvis Råby räddningsinstitut och åkerbrukskolonien Hall. Den första statliga uppfostringsanstalten var Bona utanför Motala som öppnade 1905. Straffmyndiga pojkar mellan 15–18 år dömda till tvångsuppfostran enligt 1864 års strafflag, placerades där för att ”uppfostras till gudsfruktan och arbetsduglighet”. I sin samtid var detta en förbättring då det var ett alternativ till fängelsestraff. Bona har senare skildrats som en verksamhet periodvis präglad av hårt arbete, våld och pennalism. Dessutom placerades ett sextiotal elever i varje byggnad, ”en anordning som väsentligt försvårade uppfostringsverksamheten”, kan vi läsa i en statlig utredning från år 1950. För flickor förespråkades mindre enheter, och under första världskriget öppnade uppfostringsanstalten Viebäck, som drevs av Svenska Diakonissällskapet.

Barn under 15 år som ansågs vara “vanartade” eller “sedligt försummade” kunde placeras på skyddshem, vid behov utan samtycke från föräldrarna. De låg i likhet med uppfostringsanstalterna ofta naturskönt till, ute på landsbygden – vilket hade ett syfte. Istället för att erbjudas yrkesutbildning, som riskerade att föra dem tillbaka till städerna med dess lockelser, skulle ungdomarna lära sig trädgårdsskötsel och jordbruk med den inbyggda förhoppningen att de skulle stanna på landsbygden.

På Digitalt museum finns flera fotografier på gamla skyddshem, bland annat skyddshemmet Gräskärr fotat sommaren 1922, med prydligt uppradade barn framför byggnaden.

”Men så kom rykten om skyddshemmet”, skrev journalisten Else Kleen som granskade skyddshemmen och uppfostringsanstalterna under 1930-talet. ”Smygande rykten. Ingen ville riktigt tala. Man vill så gärna att allt ska vara bra, när det innebär ett krav på besvärligt handlande att fastslå att det inte är bra. Dessutom hörde ju ledningen till ortens honoratiores.”

Else Kleens granskning visade att det bakom några av de idylliska, lantligt belägna institutionernas portar, utöver tungt, hårt arbete också förekom prygel inför kamraterna, långvarig inlåsning och kroppsstraff som kunde urarta i misshandel. Granskningen ledde till omfattande debatter och så småningom reformerades den slutna ungdomsvården. På sikt kom flera av institutionerna att förstatligas, och med detta kom de gamla skyddshemmen att bli å ena sidan skolhem för barn under 15 och yrkeshem för barn mellan 15–18 år. Satsningar gjordes också på utbildning av personalen.

1930- och 40-tal: Ungdomsfängelse och ungdomsvårdsskolor

För de något äldre, unga vuxna 18–21 år som dömts för brott, gällde frihetsberövande fängelsestraff i Fångvårdens regi. Man försökte dock differentiera klientelet och placera det yngre klientelet på särskilda anstalter, bland annat här i Gävle. Men det fanns också ett behov av att få till stånd en uppfostrande behandling även för de något äldre.

Gävle SF
Utomhusgymnastik på Straffängelset Gävle under 1930-talet, som då i huvudsak tog emot unga män 18-21 år. Foto: Okänd

År 1938 trädde lagen om ungdomsfängelse i kraft, och det första ungdomsfängelset som byggdes var Skenäs i Östergötland. Anstalten saknade murar och byggnaderna påminde om vanliga flerbostadshus. Detta var en stor kontrast till de övriga ungdomsfängelserna som hade inrättats i gamla kronohäkten och cellfängelser i exempelvis Nyköping, Uppsala och Ystad.

Skenäs UF
Skenäs UF, det första nybyggda ungdomsfängelset. Foto: Okänd

För de något yngre, 15–18-åringarna, skedde ytterligare förändringar år 1946. Vid denna tid var Torsten Eriksson, som på 1960-talet blev Kriminalvårdens generaldirektör, chef för Ungdomsvårdskolebyrån och en drivande kraft i förändringsarbetet och såg bland annat till att utveckla personalutbildningen. Skyddshemmen och uppfostringsanstalterna ersattes då av ”ungdomsvårdsskolor”, en titel som skulle signalera nya idéer. På ungdomsvårdsskolorna skulle eleverna ha egna rum istället för gemensamma sovsalar, de skulle fördelas i mindre grupper och ha fler och en mer lämpad personal. Vissa ungdomsvårdsskolor kom att inhysas i vad som tidigare varit skyddshem, och överlag låg de alltjämt på landsbygden. Som en följd av detta stängde de gamla uppfostringsanstalterna.

Men efter andra världskrigets slut visade det sig att klientelet på både ungdomsfängelserna och ungdomsvårdskolorna kommit att bli allt mer kriminellt belastat.

Inom Kriminalvården brottades man med höga rymningstal bland det unga klientelet. År 1949 eskalerade svårigheterna med både grupprymningar och ”elakartade upplopp”. En förklaring till detta var klientelets snabba tillväxt – ”ingen hade räknat med en så kraftig ansvällning”. Samtidigt hade en ny lag om villkorlig dom trätt kraft år 1944, vilket medfört att anstaltsklientelet blivit tyngre. Även om avdelningarna på Skenäs hade 30 platser, hälften i jämförelse med Bona, bidrog det numera tyngre, mer omotiverade klientelet i kombination med outbildad personal till stora svårigheter med att ”uppnå den rätta kontakten”. ”Desto livligare blir kontakten eleverna emellan, vilket lätt medför olämpliga gängbildningar”, kan man läsa i en statlig utredning från 1950.

Vid ungdomsvårdsskolorna, som också brottades med höga rymningstal, började det byggas slutna specialavdelningar i början av 50-talet, och inom Kriminalvården började man planera för en anstalt för svårbehandlade ungdomar – det som skulle bli anstalten Roxtuna utanför Linköping. I en utredning som föregick detta gjordes en beskrivning av ungdomsfängelseklientelet:

”Vi möter den rotlösa stadsungdomen, som merendels saknat fast förankring både i hem, skola, fritidsmiljö och yrkesarbete. Över hälften har haft ”trasiga” hem. […] I nästan halva undersökningsrummen har bristande tillsyn klart dokumenterats. Trångboddheten är påfallande. Många har redan under barndomen lämnats vind för våg och härigenom tidigt hänvisats till umgänge utanför hemmet med barn och ungdom i lika blottställt läge.”

Idag talar man om att det finns många riskfaktorer för kriminalitet, och de mest brottsbelastade har ofta en hög ansamling av riskfaktorer, skriver Brå – varav flera av dem nämns ovan. En av de många riskfaktorerna är just att ha brottsbelastade vänner. I Dan Lundbergs bok ”Kåklåtar” (2017) berättar Konvaljen om sina år på Lövsta ungdomsvårdsskola perioden 1948–1952 och beskriver en miljö som han upplevde fostrade framtida förbrytare: ”… alla som satt där på Lövstaskolan träffa jag sen på kåken”.

1970- och 80-talen: Påföljden ungdomsfängelse tas bort och ungdomsvårdsskolorna blir ungdomshem

Under 1960- och 70-talen började gamla kunskaper och metoder ifrågasättas generellt inom institutionsvården. Påföljden ungdomsfängelse började fasas ut i samband med 1974 års kriminalvårdslag.

Under 70-talet gjordes nya satsningar på personalutbildningen och många ungdomsvårdsskolor prövade sig fram inom framförallt miljöterapeutiska inriktningar, som byggde på kommunikation, delaktighet och ansvar. Samtidigt ökade intresset för insatser inom öppenvård och samverkan med familjerna. Beläggningen på ungdomsvårdsskolorna minskade påtagligt och resulterade i flera nedläggningar – av Gudmundsgården, Broby, Bistagården, Härdjögården, Morängen, Hornö och Forsane. I början av 1980-talet kom en ny socialtjänstlag samt en ny lag om vård av unga (LVU). Kommuner och landsting tog över huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna, som sedan kom att kallas ungdomshem. Idag finns det å ena sidan ungdomshem som drivs statligt av Statens institutionsstyrelse (SiS) samt HVB-hem (hem för vård och boende) som kan vara privatägda, kommunalt eller kooperativt äga och drivna av flera kommuner.

sundbo specialavd
Sundbo ungdomsvårdsskola med dess nybyggda specialavdelning, 1950-tal. Foto: Gösta Blomqvist

SIS-institutioner med historia

I dag kan ungdomar placeras på SiS-hem på två olika grunder. Antingen med stöd av Lagen om vård av unga (LVU), en tvångsåtgärd till följd av sociala problem. Ungdomar 15–17 år dömda för brott kan placeras med stöd av Lagen om sluten ungdomsvård (LSU), som ett alternativ till fängelse.

När jag nu läser SiS lista över de ungdomshem som finns idag är många av namnen bekanta. Men det står inget om deras historia där. Och jag vet inte i vilka fall adresserna och byggnaderna är desamma. Framförallt tack vare Stiftelsen Allmänna Barnhusets bok, som nämns i referenserna, kan jag göra en övergripande förteckning nedan utifrån ungdomshemmens namn och året de ska ha öppnat. De som har varit med länge har ofta hunnit vara både skyddshem och ungdomsvårdsskolor och haft flera olika inriktningar och huvudmän under årens gång.

1840: Råby öppnar, för ”vilseförda och moraliskt vårdslösade barns förbättring”.

1865: Folåsa räddningshem för pojkar öppnar.

1887: Margretelund öppnar.

1900: Långanäs grundas som skyddshem, då under namnet Höreda skyddshem.

1906: Ljungaskog skolhem, sedermera skyddshem öppnar.

1910: Johannisberg, skyddshem öppnar.

1920: Eknäs, skyddshem för flickor öppnar.

Ca 1923: Sundbo, skyddshem öppnar.

1939: Brättegården, nybyggt statligt skyddshem tas i bruk.

1939: Vemyra öppnar. Beskrivs som ungdomsvårdsskola på 1950-talet.

1940: Lövsta, skyddshem för ”själsligt abnorma elever”. Byggs med anledning av nedläggningen av Hall.

1941: Fagared öppnar.

1959: Stigby yrkesskola för välbegåvade pojkar tas i bruk.

1959: Bärby yrkesskola för debila pojkar tas i bruk.

I sin samexistens sammanfattar de en utveckling av barns och ungdomars villkor från 1800-talets mitt till modern tid.

 

Ingrid Miljand, antikvarie

 

Referenser:

Brå 2009: Orsaker till brott bland unga.

Frangeur, Renée: Pojkar, pli och pedagogik. Vanart och manligheter på Bonaanstalten 1905–1948, 2007.

Kleen, Else: Skyddshemmen, Stockholm 1936.

Lundberg, Dan: Kåklåtar, 2017.

Norbug, Ulrika: Fängelse, skola, uppfostringsanstalt eller skyddshem? Åkerbrukskolonien Hall för pojkar år 1876–1940, diss., 2015.

SIS: http://www.stat-inst.se

SOU 1950:47: En anstalt för svårbehandlade.

SOU 2011:61: Vanvård i social barnavård. Slutrapport.

Stiftelsen Allmäna Barnhuset: Från tukthus till behandlingshem. Ett mörkt eller ljust kapitel i Socialsverige? 1992.

Åman, Anders: Om den offentliga vården, 1978.

 

2 reaktioner till “”… alla som satt där på Lövstaskolan träffa jag sen på kåken.” Institutioner för barn och ungdomar under 1900-talet

  1. Tack för en intressant artikel. På Hall finns fortfarande några av isoleringscellerna från åkerbrukskilonitiden, bevarade. Där finns en hel del intressant klotter med namn, teckningar och fraser som tex ”Hall är ett plågohus”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s