Fake news & fake history

– När en dold historia används som argument i samhällsdebatten

När vi använder vår historia som argument är det viktigt att vi är medvetna om att allt som hänt inte finns på pränt eller kan hittas i statistik. Det som ändå finns har förmedlats av någon som kanske valt bort och lagt till beroende på vilket syfte som förmedlingen av informationen har.

När Fängelsemuseet grundades så fick vi höra mer än en gång att ”men varför ska ni rota i det gamla, vissa saker ska man låta vara”. Straffens och påföljdernas historia är inte ett kulturarv att vara stolt över, här finns inga vackra ting eller storslagna vyer att visa fram och det kommer aldrig bli utnämnt till världsarv.

pallars
Rum i Pallars, en av de sju Hälsingegårdarna som representerar världsarvet Hälsingegårdar. 
storarrest
”Storarresten” på Gävleborgs länshäkte, idag en del av Sveriges Fängelsemuseum.

Men vad händer om vi väljer att inte spara och minnas det som vi inte är stolta över? När det bildas luckor i kunskapen om oss själva kan det bli en sanning att något aldrig skett. Det skapas en falsk bild.

På museet triggades vi av att bli ifrågasatta, för då insåg vi att vi var något viktigt på spåren. Ett av våra mål med verksamheten på Sveriges Fängelsemuseum idag, är att berätta om det som delvis blivit dold för att det varit skamlig och svårt att tala om. Det är en angelägen historia som hjälper oss att förstå vår samtid. Det är ingen bekväm historia, men den är viktig.

hjert
Det enda fotografi som finns från en offentlig avrättning i Sverige. Taget år 1876 när Hjert avrättades i Lidamon, Malmköping.

Ett tydligt exempel på en dold historia är den om Sveriges offentliga avrättningar. Fram till 1876 avrättades människor offentligt inför publik i Sverige. Avrättningarna skedde genom halshuggning och publiken bestod av både barn och vuxna. Detta skedde inte bara i städerna utan i hela landet. Det här är en historia som inte många känner till, trots att det finns både källor och statistik på alla avrättningar som skett i Sverige sedan 1750-tal. Trots att många av oss kanske har släktingar som för bara några generationer sedan tvingades bevittna en halshuggning, så är idag många av platserna bortglömda.

Vi försöker problematisera hur det kommer sig att denna historia har blivit bortglömd. Var det medvetet? Är det nationalromantiken som några årtionden senare valde bort det ”fula” i sin strävan efter att skapa bilden av den friska och storslagna svenska kulturen i skolböckerna med Gustav Vasa och Gustaf II Adolf? I den bilden av oss själva passade förstås inte offentliga avrättningar in. Kanske handlar det om att ämnet var för svårt att berätta om? De som bevittnat en avrättning kanske valde bort att föra berättelsen vidare, både som ett obearbetat trauma och för att skona lyssnaren.

iran
Offentlig avrättning i Iran. Fotolänk: http://sv.fffi.se/2014/08/06/iran-fyra-man-daribland-tva-homosexuella-hangdes-offentligt-i-Shiraz/
got
Ned Stark, en av alla personer som avrättas i serien ”Game of Thrones”.

I vår samtid möter vi bara avrättningar ”hos den andre”, på teve och i media. Genom att vi inte fått lära oss att det även fanns i vår egen kultur så riskerar vi att tro att vår kultur och historia är bättre än andras.

Vi har även upplevt att flera som vi samtalat med också blir förvånade över hur avrättningarna i Sverige gick till. Vi möts ofta av föreställningen att vi svenskar i alla fall under 1800-talet avrättade människor på ett mer humant sätt än andra kulturer, med t ex hängning och fallucka.

När luckor i kunskapen om vår historia är borta kan detta tomrum även användas i rasistiskt syfte och argumentation. Exempelvis hörs att ”våldtäkter hade vi inte innan invandrarna kom hit. Det är ett importerat problem och har aldrig tidigare funnits i den svenska kulturen”. I det fallet är det svårt att statistiskt bevisa motsatsen, med tanke på att vissa problem har osynliggjorts genom skam och hederskultur. Det begångna övergreppet blev därför aldrig anmäld. Skammen gör att man tystnar. Det skapas en tystnadskultur, som i förlängningen skapar glömska. Att ha sex utom äktenskap var straffbart i Sverige fram till 1864 och kallades för ”lönskaläge, enkelt eller dubbelt hor”. Blev kvinnan gravid utom äktenskap var det hon som bar skammen, hon blev kallad hora och i värsta fall utstött ur samhället.

Vid blodskam (incest) finns ett exempel från Hälsingland då både pappan och dottern blev avrättade år 1610. I många delar av Sverige skambelagdes en kvinna om hon ”legat bort sig”, genom att hon som ogift fick bära en speciell horluva eller horklut. Hur samlaget hade gått till hade låg relevans. Hade kvinnan på ett eller annat sätt haft penetrerande sex innan äktenskap så var hennes kropp skändad i Guds och samhällets ögon. Vem berättar öppet om sexuella övergrepp i sådana sammanhang? Bara för att det är tyst eller att något inte syns, betyder det då att det inte existerat? När vi ser på hela #Metoo-rörelsen så ser vi att mycket fortfarande pågår och har pågått under tystnad.

Men även om det inte syns mycket av våldtäkter i Sverige i historisk statistik så går det att hitta källor. Exempelvis så finner vi bland annat brotten ”våldtäkt mot dotter”, ”otukt med styvdotter” och ”otukt med kvinna under 12 år” i listan för de 43 villkorligt frigivna personer vars prövotid gått ut 1918 i Kungliga Fångvårdsstyrelsens årsberättelse för 1918. Troligtvis går dessa att finna under rubriken ”sedlighetsbrott” i statistiken.

villkorligt frigivna 1918
Utdrag ur Kungliga Fångvårdsstyrelsens årsberättelse för 1918.

Tidelag är en annan del av vår historia som vi ser att det talas om i vår samtid som att det tillhör andra kulturer. Här kan vi motbevisa dessa påståenden med både statistik och källor. Det beräknas ha avrättats ca 600 män för tidelag i Sverige under 1600- och 1700-talet. Dessa män blev halshuggna och därefter brända på bål, ibland tillsammans med djuret som de förgripit sig på. I Gävleborgs län känner vi till 16 män som blivit avrättade för brottet, troligtvis är de fler. Den sista som avrättades dömd för tidelag i Gävleborg var drängen Paul Jonsson, mellan 15-20 år gammal, från Norrala i Hälsingland år 1773.

Trots denna statistik försöker vissa att avskärma sig från denna del av vår historia genom argumentet att tidelag måste ha varit förtäckta självmord. För vi svenskar kan ju inte vara så låga att vi håller på med sånt här?

Men faktum är att tidelag var så vanligt i Sverige att kung Karl XI skickade ut en kungörelse, daterad den 17 november år 1676, som förbjöd pojkar att valla djuren ute på sommarbete på grund av den ”Fahrliga och wederstyggliga Tidjelaghs syndh och missgärnings på en och annan ort i landet ganska mycket skall föröfvas och taga öfverhanden”. Meddelandet lästes upp i alla kyrkor och på alla ting över hela landet. Det var på grund av detta problem, som det kom att bli en kvinnosyssla.

Häxprocess_Mora_1670
Grafiskt tryck föreställande trolldomsrannsakningarna i Mora 1669, skapat av en tysk konstnär år 1670. Trycket spreds över hela västvärlden, men visar en felaktig bild av det som skedde. Exempelvis brändes inga personer levande på bål i Mora, utan de halshöggs före bålbränningen.

I svensk historia finns även exempel på när ”fake news” ledde till personers död. Häxprocesserna som pågick mellan 1668-1676 är en sådan tid. Då spreds den falska nyheten att barn blev bortförda av häxor nattetid och togs till Djävulen i Blåkulla. Ca 300 personer i Sverige beräknas ha blivit halshuggna och brända på bål under denna tid dömda för barnaförande. Mellan 54–92 av dessa personer avrättades i Gävleborgs län, men då många källor har försvunnit så kommer vi aldrig att få veta exakt.

Idag kan vi se att okunskap kring häxprocesserna används som argument för att hata den kristna kyrkan och prästerskapet. Vissa menar att det var kyrkans och prästernas fel att alla dessa människor miste livet. Sanningen är den att det fanns präster på båda sidorna, de som eldade på rädslan för Djävulen och de som var helt emot och som kämpade för att det skulle få ett slut. Den gemensamma nämnaren för dem som ska ses som skyldiga till häxprocesserna är män med makt.

Desirée Kjellberg, Intendent på Sveriges Fängelsemuseum och projektledare för Gränsland, Mellanrum, Avgrunder, läs vidare på Avrättningsplatser.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s