Anna Ersdotter och Långholmens spinnhus

”Stanken fanns förstås kvar och allt eftersom solen och värmen steg skulle den bli starkare, outhärdlig för den som inte var van. Stanken av fattigdom, av smuts och sophögar, av latrin och as. Stadens stank, stanken av stad.”

Per Anders Fogelström, Vävarnas barn

Spinnhusflicka och paltar Per Nordquist ca 1800
”Spinnhusflicka och paltar” Illustration av Per Nordquist ca 1800. Hämtad via Wikimedia commons.

Per Anders Fogelström sätter ord på 1700-talets Stockholm, där smuts och sopor fyllde de trånga gatorna. I denna miljö, i stanken bland hästar, kärror, arbetare och passerande fanns de kvinnor som hade till uppgift att ta hand om stadens smuts, framförallt människornas latriner. Kvinnorna skulle ta hand som stadens renhållning, i vanlig folkmun kallades dessa för ”latrintömmerskor” eller ”skitbärarkärringar”. Det var inget frivilligt arbete, det var tungt, smutsigt och de som tvingades till att göra detta var dömda till arbete på tukthus. Brotten de begått kunde vara småförseelser, grövre brott, lösdriveri, tiggeri eller skörlevnad. På 1700-talet ökade denna typ av institutioner för tvångsarbete eller straffarbete och störst blev spinnhuset på Långholmen i Stockholm där de dömda fick arbeta av sitt straff med att spinna och karda.

storarrest
Storarresten i Gävleborgs slottshäkte, dit Anna Ersdotter ankom 9 december 1772. Foto: Mats Fallqvist, Sveriges Fängelsemuseum.

I Österfärnebo, år 1772, långt ifrån Stockholm och den smutsiga staden, institutionerna och tvångsarbetarna, möter vi Anna Ersdotter. En av de kvinnor som kom att bli en del i spinnhusets historia. Anna Ersdotter blev arresterad för barnamord och förhördes i november i Österfärnebo, därefter sändes hon till Gävle. Hon ankom till Gävle slottshäkte den 9 december 1772 där hon blev satt till rannsakning. I januari 1773 blev hon dömd för medhjälp till barnamord och straffet utdömdes till 25 ris och tukthus. I april 1773 sändes hon till spinnhuset på Långholmen där hon med de andra arbetarna fick tjäna av sitt straff. Bland de intagna kvinnorna på spinnhuset var barnamord ett ofta förekommande brott. Hon anländer till ett spinnhus som står under förändring. 1773 präglas Långholmens spinnhus av ombyggen, vilket kanske var till fördel för de som arbetade där. Men det skedde även förändringar i mathållningen och detta var definitivt inte till fördel för arbetarna.

Söndag:

1 stop surkål eller 1 ½ kålhuvud.

1 kvarter havregryn.

2 marker salt kött.

I en matsedel från 1740-talet framgår att maten som tilldelades två gånger per dag bestod av surkål, havregryn, salt kött, ibland färskt, rovor, rötter, ingefära och smör. I middagsexemplet motsvarar 2 marker ungefär 680 gram kött. Middagen skulle räcka till fyra vuxna eller åtta barn. Varje person fick även ett stop med dryck om dagen och veckovis lite mjukt bröd, smör eller ost. Men maten tycks ha varit under ständig diskussion och ibland kunde måltider dras in. Olika förordningar försökte tillämpas så att arbetarna till exempel inte bytte sina varor mot brännvin. I januari 1772 ändrades förhållandena, nu skulle arbetarna själva betala sin mat för de lilla de tjänade, samt köpa denna via en arrendator. Två måltider om dagen minskades till en. Redan i december samma år framgick det att ändringarna som gjorts var ett dåligt beslut. Under en inspektion konstaterades att arbetarna klagade på skämd mat som dessutom hade olika pris från dag till dag. Arbetarna kände sig vanmäktiga och hade ingen ork. Detta var bara ett av de observerade missförhållandena och mathållningen fortgick trots detta en tid. Under denna period måste Anna Ersdotter ha anlänt till spinnhuset. Huruvida maten någonsin var tillräcklig eller hur de förslagna matsedlarna efterlevdes är svårt att säga, men en vanlig sjukdom hos arbetarna var skörbjugg. Sjukdomar var vanligt överlag. Arbetarna ska ha varit väldigt dåligt klädda och en samtida besökare beskriver dem som trasigt klädda, ibland nästan nakna.

Långholmen 1787 Elias Martin
Långholmen år 1787. Illustration av Elias Martin. Hämtad via Wikimedia commons.

Miljön var inte den bästa, brottslingar, skuldsatta, tiggare med flera, trängdes i små utrymmen. Bråk och fylla var vanligt. De stal av husen och av varandra. Det fanns en boendesida för kvinnorna en för männen, samt ett tukthusrum för inhyrda tukthusarbetare. Anna Ersdotter sov förmodligen i kvinnornas länga på en madrass tillsammans med en eller flera kvinnor. Hennes arbetsdagar var med all säkerhet väldigt slitsamma. Att spinna och karda tog hårt på kroppen och arbetsdagarna var långa. Klockan 04.00 väcktes fångarna och från 05.00 på morgonen till 20.00 på kvällen arbetade de med att spinna, skrubba och karda. De yngre och friska kvinnorna fick sysselsätta sig med spånad av kamull och kulört ull. De medelmåttiga och något äldre kvinnorna fick arbeta med klädesull, de sjuka och gamla fick spinna lin och blår. Ett tecken på att förhållandena var allt annat än bra är att rymningar företogs flitigt. I januari år 1727 redovisades 65 rymningar efter det att anstalten öppnats och flera personer rymde flera gånger.

” …på tukthuset levde hon samman med yrkestjuvar, prostituerade och mördare. Här drevs hon in i en ny gemenskap, de dömdas och utestängdas. De flesta av dem som fanns här skulle aldrig få möjlighet att återvända till ett vanligt liv. Dödligheten var hög i fängelserna, möjligheterna att komma levande ut och återupprättas var små.”

Per Anders Fogelström, Vävarnas barn

SSA Spinnhuset Långholmen
Bygglovsritning över Spinnhuset och Rasphuset på Långholmen. Ritningarna är över plan-, fasad- och tillbyggnadsritning 1746. Arkitekt: Carlberg, Johan Eberhard (1683-1773)            Ritningen är hämtad via Stockholmskällan, Stockholms stadsarkiv. Objektid:/SE/SSA/NS37/Stadsbyggnadskontorets kartor och ritningar/1746:30

Det går inte att komma ifrån att institutionerna påminde om fängelser. Trots att det under perioder fanns en ambition att sära på de dömda så levde de ofta samman. Vad innebar egentligen detta för Anna Ersdotter och de många andra som delade hennes öde? Kunde kvinnorna och männen etablera sig i samhället om och när de släpptes ut? Om de inte var dömda på livstid kunde de bli frigivna men de var då tvungna att ha uppnått sin sagda produktion samt ha uppfört sig oklanderligt. Långholmens spinnhus var som ett eget ”samfund” där kvinnorna, männen och barnen levde och arbetade tätt tillsammans. Under en viss tid var Långholmen snarare ett fattighus där vuxna och barn som inte fick plats någon annanstans skickades.

Föregångaren till spinnhuset var det tidigare nämnda tukthuset som tillkom på 1600-talet och fortfarande var i bruk under 1700-talet. Utöver dessa två institutioner fanns ytterligare en, salpetersjuderiet på Kungsholmen i Stockholm. Gemensamt för institutionerna var att de skulle tvinga de sysslolösa in i tvångsarbete samt utnyttja de dömdas arbetskraft. Under 1700-talet såg allt fler fördelarna med denna billiga arbetskraft och tukthusfångarna började utnyttjas för annat än bara renhållning av gator och andra grova arbeten. Till exempel så lånades de ut till spinnhuset. Anstalterna skulle försörja sig själv genom de som arbetade där, det var åtminstone tanken. Men trots den så kallade billiga arbetskraften så var ekonomin ett problem för både tukthuset och spinnhuset.

Tekniska museet
Myntpollett av papper i koppargravyr för 16 öre kopparmynt, med påskriften ”Pollet No Går och gäller innom Stockholms Spinnhus, såsom Contant, för Sexton Öre Koppnt Sexton 16 Öre Koppnt.”. Foto: Peter Häll, Tekniska museet. Hämtat via digitaltmuseum.se.

Salpetersjuderiet var den värsta institutionen både när det gällde arbete och förhållanden. Dit sändes tukthusfångarna efter att en tid ha varit utlånade till spinnhuset. Detta skedde bland annat 1766 och majoriteten av de förflyttade straffångarna var kvinnor. Där arbetade de även i närliggande tobaksplantage och i hemmet för de som ansvarade för salpetersjuderiet. Behandlingen och förhållandena på salpetersjuderiet ska ha varit omänskliga och beskrivs i litteraturen som ett av de mörkaste kapitlen i svensk fångvårdshistoria.

Under det året som Anna Ersdotter kom till spinnhuset var Hans Björkman Hansson inspektor. En operasångare som också var bekant med kung Gustav III. Björkman ska inte ha varit någon bra inspektor, inte ens i samtidens ögon, utan ska ha tagit tjänsten främst för att det betalade bra. Det var under Björkmans ledning som mathållningen fortsatte med endast ett mål mat om dagen. Det kan tyckas underligt att en musiker sysslade med sådan verksamhet, men faktum var att han inte var den förste. Björkman delade sin tid mellan spinnhuset, musiken och fester i Gustav III:s hov. Genom musiken lärde Björkman känna Bellman som återkommande skrev musik om spinnhusets värld. Flera kända namn från historien ska ha umgåtts i kretsarna kring spinnhusets ansvariga. Bellman och Årstafrun umgicks båda två med Bengt Krook som tog över efter Björkman. Årstafrun, vars dagböcker gett en inblick i 1700-talets Sverige, var en flitig besökare av Spinnhuskyrkan.

”Att bära latrin och rengöra avträden var något som borde passa tukthushjon, de skulle hållas till allvarsamt och tjänligt arbete så att deras straff skulle lända dem själva till förbättring och vara androm vanartiga i deras ogudaktiga leverne till varning.”

Per Anders Fogelström, Vävarnas barn

Det fanns givetvis en tanke med dessa institutioner. Även om de som dömdes till tukthus och spinnhus inte stod högt i anseende så var det inte av ren illvilja som de sändes dit. Genom straff och arbete inom institutionerna var tanken att de dömda skulle ändra sig till det bättre och bli ordentliga människor samtidigt som de bidrog till samhället. Men i och med Gustav III får åtminstone tukthuset sitt definitiva slut 1779 medan spinnhuset på Långholmen fortsatte vara i drift fram till 1820-talet.

”… detta efter år av klagomål över dess hemska förhållanden… sätta punkt för tukthusets alltigenom tröstlösa långa lidande historia.”

Sigfrid Wieselgren, Sveriges fängelser och fångvård

 

/ Jeanette Johansson, praktikant på Sveriges Fängelsemuseum genom masterprogrammet Musei- och kulturarvsvetenskap, Uppsala Universitet höstterminen 2018.

 

Referenser:

Andersson, Stig & Thim, Olle (red.), I samhällets utkant: ur Stockholms sociala historia, Tiden, Stockholm, 1989.

Rudstedt, Gunnar, Långholmen: spinnhuset och fängelset under två sekler, Stockholm, 1972.

Åman, Anders, Om den offentliga vården: byggnader och verksamheter vid svenska

vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen : en arkitekturhistorisk undersökning,

Wieselgren, Sigfrid, Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar: ett bidrag till svensk kulturhistoria, Norstedt, Stockholm, 1895.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s