BROTT och STRAFF – eller Lifvet i ett svenskt straffängelse

För flera år sedan fick vi på museet en donation av en större boksamling med kriminalvårdshistorisk inriktning från sönerna till Ingemar Lundkvist, som avled år 2000. Han hade varit verksam med studiecirklar för de intagna på Långholmen, arbetat på Kriminalvårdsstyrelsen, samt varit redaktör för Perspektiv KBS – Kriminalvårdens tidskrift för boksamlare. Han son Erik skriver:

Ingemar Lundkvists omfattande bibliotek av fängelseskildringar från både Sverige och utlandet, de äldsta från 1700-talet, finns kvar. Många debattböcker och tidskrifter ingår – ofta med en sociologisk inriktning. Bokskatten innehåller dessutom publikationer från fängelser inklusive tidningar som fångarna själva gett ut.  Lyriksamlingen är likaledes betydande. All korrespondens med kollegor, författare och litteraturintresserade finns också bevarad.

Vår fars bibliotek, inklusive alla utkomna tidskrifter från Perspektiv KBS, har min bror och jag i år donerat till Gävle Fängelsemuseum, med förhoppningen att samlingen ska inspirera till läsning och tankar om livet innanför murarna.

Stockholm i februari 2014

Erik Lundkvist

Foto: Ingemar Lundkvist, privat.

Samlingen är registrerad och katalogiserad, och på museet pågår nu arbetet med att digitalisera samtliga nummer av Perspektiv KBS, vilka kommer att tillgängliggöras här på bloggen så fort det blir klart.

I den skänkta bokskatten hittade undertecknad en liten oansenlig bok med titeln Brott och straff – eller livet i ett svenskt straffängelse. Den visade sig vara anonymt skriven av en fästningsfånge och utgiven 1872 av en person med signaturen AVE. Ingemar Lundkvist hade dock med blyerts på försättsbladet skrivit att författaren bakom signaturen AVE var Eva Wigström.

Den gammalsvenska stavningen och det omständliga språket gjorde den mycket svårläst. Men då vi hittade en skannad, men oredigerad, version av boken på Projekt Runeberg föddes idéen att språket kunde putsas till och feltolkningar i skanningen rättas till för att göra den läslig. I takt med det arbetet framkom mycket intressanta upplysningar och berättelser från de fästningar som var i bruk under 1800-talet, men de var helt anonymiserade och därför inte igenkännbara. Det ledde vidare till att de identifierades, och foton och noter lades till för att komplettera befintlig fakta. När boken var färdigredigerad gjordes så en research på AVE, dvs Eva Wigström, och då öppnade sig en helt ny tolkning av hur boken kommit till.

Ewa Wigström, född Pålsdotter i Skåne 1832, kallades för ”Skånes Fredrika Bremer” och var förutom uttalad feminist också folklivsforskare och folkbildare. Hon hade fått sig tillsänt ett manus från en f.d. fästningsfånge, som efter frigivningen utvandrat till Amerika, och hon skriver i förordet att hon varit tvungen att bearbeta det inför en publicering. Hur mycket framgår dock inte.

Hon var gift med fanjunkare Claes Wigström som under åren 1861–1869 var arbetsföreståndare på Straff- och arbetsfängelset i Malmö, vilken var just den fästning jag lyckades identifiera i boken. Detta skapar en förståelse för varför hon fick detta manus tillsänt sig. Mannen som skrev det har jag tyvärr inte, efter omfattande efterforskningar, kunnat identifiera trots att det finns likheter med flera. Men det är i sig inte så intressant, då de livserfarenheter många av de dömda hade var så snarlika. Tiden han befann sig på fängelset har identifierats till 1860-talet, vilket är samtidigt som Eva bodde där. De bör med andra ord ha mött varandra många gånger, allra helst som ”Alfred Lander” var skrivare och oftast befann sig i administrationen.

Foto: Eva Wigström, träsnitt av Gunnar Forssell, tryckt i IDUN 1889, nr 15.

Av större intresse är den insikt att AVE måste ha skapat en ramberättelse för det ofullständiga manus hon fick i sina händer. För troligtvis talar hon här själv genom fängelsedirektörens dotter Aurora, som med sitt perspektiv som kvinna, ges en röst och att hon genom henne kunde framföra sina egna tankar om både det svåra att hantera männens blickar och fantasier inom fängelset, liksom hur förråande och inhuman fångvården var. Ett samtida inlägg i samhällsdebatten med andra ord, där kvinnors röster sällan lyssnades till!

Här tillgängliggörs skriften. Den kommer troligtvis att redigeras allteftersom nya detaljer klarnar. Så alla som läser detta välkomnas att komma med tips om ännu ej identifierade personer eller platser som nämns i boken. Kommentera gärna!

Den man som var direktör på fängelset under den här tiden hette Hjalmar Stackelberg. Han och hans hustru hade två döttrar, födda 1846 och 1861, så den äldsta kan ha stått modell för direktörens dotter i den här berättelsen. Hennes namn var Bernhardina Adele Octavia och gifte sig sedermera med Ernst Mauritz Dalin, som 1878 blev fängelsekamrer på fängelset. Hon kom att tillbringa nästan hela sitt liv innanför Malmöhus fästningsmurar, där hon också dog där 1884.

Vi har skrivit tidigare blogginlägg som beskriver 1800-talets fästningsstraff, vilka beskriver den tid som boken handlar om. Fästningsfånge nr 49 Sandberg – En man som många andra. Del 1:2 & Del 2:2 Fästningsfånge nr 49 Sandberg

Katarina Kallings, antikvarie Sveriges Fängelsemuseum

                                                                                      

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s