Barnkultur och skildringen av brottslighet

”En julkalender ska naturligtvis vara lättsam, utan krav på realism eller forskningssolid fakta. Men barnkultur ska väl inte göra ungarna dummare? För den här skildringen av brottslighet är banal och förvirrande.”

Manusförfattaren Max Hebert skriver om årets Julkalender, utifrån erfarenheter han bland annat fått i ett samarbete med Sveriges Fängelsemuseum. Texten publicerades även i Arbetarbladet den 9 december 2021.  

Familjen Knyckertz spelas av David Sundin (pappa Bove), Gizem Erdogan (mamma Fia) och barnen Ture och Kriminellen spelas av Axel Adelöw och Paloma Grandin. Foto: Ulrika Malm /SVT
 

Årets julkalender har snart kommit halvvägs. Baserad på Anders Sparrings bokserie om Familjen Knyckertz är det trivseltrevligt med folkkära tv-kändisar som David Sundin och Claes Malmberg. Men efter tio avsnitt börjar julkalendern tyvärr kännas oroväckande otrevlig.

Här de första decemberdagarna har jag och barnen myst framför tv:n i soffan på mornarna. Skrattat gott åt ordvitsar och skojiga karaktärer. Men när jag för sisådär femte gången känner mig nödgad att samtala med barnen om att det som visas ger en tämligen obegriplig bild av både människan och samhället kommer funderingarna krypande…

”Tala är silver, stjäla är kul” står det på mormors väggbonad i cellen på fängelset. Familjen Knyckertz är skurkar – pappa Bove och dottern Kriminellen och de andra stjäl julgranar och dyrkar sig igenom dörrar iförda svarta Björnligan-masker. Och så har det varit i generationer. De är skurkar av fritt val. De tycker att det är spännande och de menar att det behövs bovar i samhället, för att alla andras laglydighet ska lysa klarare. Men så kommer twisten – familjens son Ture tycker att det är fel. Han vill fira en hederlig jul, utan lögner och stölder. 

En julkalender ska naturligtvis vara lättsam, utan krav på realism eller forskningssolid fakta. Men barnkultur ska väl inte göra ungarna dummare? För den här skildringen av brottslighet är banal och förvirrande.

Familjen Knyckertz är en välmående medelklassfamilj som bor i radhus. Här råder social och materiell harmoni. Maten står på bordet, sängarna är mjuka och sköna. Familjens hund ”Snuten” är gullig. Kontrasten mot hur kriminalitet ser ut i verkligheten kunde inte vara större.

I våras besökte jag anstalten i Gävle ett flertal gånger. I ett projekt på Sveriges Fängelsemuseum – som utmynnar i en utställning som öppnar i februari – har jag samtalat med en grupp män som avtjänar sina fängelsestraff. Det är män som begått både våldsbrott och narkotikabrott. De flesta av dem göra stora ansträngningar för att ändra sina liv, för att inte begå brott i framtiden. Ingen av dem skyller sina brott på samhället eller på sin barndom. Men de berättar om faktorer som varit bidragande orsaker till att de hamnat där de hamnat. Missbrukande, våldsamma och frånvarande föräldrar. Att dras in i narkotikahandel när man är 9-10 år gammal. En lärare som sålde knark. Fattigdom. Hemlöshet. Misslyckanden i skolan. Psykisk ohälsa och otillgänglig psykiatrisk vård. Att ständigt vara misstrodd från arbetsgivare. Tvivlen på sig själv.

Desiree Kjellberg till vänster tillsammans med konstnären och illustratören Elin Hjulström Lord och manusförfattaren Max Hebert utanför KVA Gävle i Bomhus, under deras projekt ”Samtal om frihet” med intagna på anstalten hösten 2021. Foto: Desiree Kjellberg, Sveriges Fängelsemuseum.

Men sånt kan man väl inte berätta för barn? Jo, det är exakt sånt som har berättats för barn i alla tider – med fina konstnärliga stilgrepp. I barnkulturen finns det riktigt bra (och läskiga) skildringar av obehagligheter och utanförskap. HC Andersens sagor är knökfulla med mörker. Muminfigurernas psykologi är fascinerande komplex, med den ensamme och närhetslängtande Mårran som sprider sin iskyla. Bamsefiguren Vargen är en klassiker. En ambivalent karaktär, med trasig barndom, som begår elakheter, men som mest av allt önskar bli accepterad som en i gänget. Riddar Kato i Mio, min Mio vars stenhjärta skaver i kroppen på honom. Och så vidare. Barn möter ju nämligen livets svårigheter titt som tätt. Vissa lever med det varje dag. Och de behöver därför rätt verktyg för att tryggt lära sig att hantera livets alla olika delar.

Julkalendern om Familjen Knyckertz lägger stor tonvikt på att kriminalitet skulle vara ett moraliskt val. Om man bara tänker gott kan man sluta vara en skurk. Detta faller mycket väl in i dagens samhällsdebatt om kriminalitet – där det betonas att det är den brottsliga individen som ska ta sig i kragen eller få hårdare straff – strukturer, bakgrundsfaktorer och stödinsatser viftas undan i det höga tonläget. Risken är därmed uppenbar att samhällsproblemet kvarstår eller förvärras.

Jag vet, mer än halva julkalendern återstår. Kanhända lyckas berättelsen leta sig bort från förenklingar och moralistiska dimridåer. Skratta gärna gott åt ordvitsarna även framöver, men var vaksam på de tveksamma värderingarna som tipptappar i bakgrunden.

Författare: Max Hebert

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s