Att få uttrycka sig fritt om statsmakten, religion och krig är en självklarhet i dagens Sverige, men för bara 350 år sedan kunde följderna bli att man avrättades offentligt inför publik. Även om man bara var 19 år och bodde i en liten norrländsk stad. Detta hände prästsonen Johannes Olai Rahm, gymnasieelev vid Gefle skola, som dömdes till döden för att han i en diskussion med sina kamrater hävdat att Jesus var en horhunge, Maria en hora och Josef en horkarl. Bara några år senare avrättades även hans far, som var Kyrkoherde i Jämtland, dömd för förräderi mot det land som låtit avrätta hans son.
Den 31 mars år 1671 lästes den slutliga domen upp för Johannes Rahm som satt inlåst på Gävleborgs slottsarrest, som idag är en del av Sveriges Fängelsemuseum. För att inte bringa den unge mannen i desperation, valde man att inte läsa upp delen där domen sa att han även skulle brännas på bål efter halshuggningen. Det fanns en galgbacke i Gävles utkant vid denna tid, men avrättningar skedde även på Rådhustorget i Gävle, som var stadens straffplats. Torget ligger på samma plats som idag, men dagens Rådhus byggt på 1800-talet ligger närmare ån än vad 1600-talets Rådhus gjorde. När avrättningen skedde i början av april var troligtvis hela stadens befolkning samlade runt schavotten, så även Johannes Rahms skolkamrater från Gefle skola, för att bli avskräckta från att begå samma synd.
Gefle skola, som fortfarande finns kvar och nu heter Vasaskolan, hade 1671 precis fått en ny större skolbyggnad och utökats från att endast ha varit en trivialskola till att även erbjuda gymnasieutbildning. Troligtvis hade Johannes Rahm skickats ner från hemmet Ragunda i Jämtland för att få en förberedande utbildning i Gävle inför fortsatta studier i Uppsala. Hans far, Kyrkoherden Olaus Claudi Rahm, hade studerat i Uppsala som ung och kanske var tanken att sonen skulle följa i faderns fotspår. Studierna i grammatik, retorik och dialektik gav övning i att argumentera, men att säga att Maria var en hora och Jesus en horunge, det var att gå över gränsen. Att argumentet egentligen hade grund i tidens synsätt och att det ansågs som horeri att få barn med någon annan än sin make, var inget man ville veta av. Johannes Rahm hade även argumenterat för att Gud var ytterst ansvarig för arvsynden, vilket var en fruktansvärd hädelse. Lärare och rektor fick snart höra vad deras elev sagt, blev bestörta och anmälde honom till Rådhusrätten i Gävle.
I rannsakningarna mot Johannes Rahm framkom det att han läst och inspirerats av radikala böcker skrivna och översatta av den religiöse fritänkaren och pacifisten Anders Pederson Kempe. Kempe var även han från Jämtland och hade varit anställd som militär många år vid Frösö Skans. Jämtland var på 1600-talet en oroshärd, stridigheter mellan de nordiska länderna var vanligt förekommande och befolkningen i området hade ännu inte helt börjat se sig som svenska undersåtar. Att Kempes böcker ska ha varit extra spridda där är nog inget att förvånas över. Vid tiden för Johannes Rahms avrättning hade Kempe för länge sedan lämnat Sverige efter att ha anklagats för kätteri. En bok som omnämns bland andra i rannsakningarna är ”Perscibillum bellicum” (krigsperspektiv), en radikalpacifistisk bok skriven av Paul Felgenhauser, översatt och utgiven i Sverige av Kempe. En bok som regeringen önskat konfiskera alla exemplar av redan 1666 och året efter beslutat skulle brännas på bål. Boken ifrågasätter alla slags krig, även de som förs i religionens namn, och är ett glödande försvar för fred. När Johannes Rahm dömdes till döden 1671 beslutades det ännu en gång att alla böcker skrivna av Felgenhauser och Kempe skulle konfiskeras och av bödeln brännas på bål inför publik. Att ifrågasätta statsmakten och krig var farligt i stormaktstidens Sverige.
Sveriges lagar hade skärpts i början av 1600-talet, genom att man lyft in Mose lagar i den svenska lagboken. Alla brott mot Gud skulle nu pliktas med livet, så även hädelse enligt orden ”och den som hädar herrens namn skall straffas med döden”. Rådhusrätten i Gävle hade inget annat val än att döma Johannes Rahm till döden, även om han både bad om ursäkt och sa att han endast hade skojat. Alla dödsdomar skulle vid denna tid granskas och godkännas av hovrätten innan de fick träda i kraft, så det fanns hopp om att Svea Hovrätt skulle skona den unge mannen. Rådhusrätten vädjade i en kommentar till Hovrätten, att de dels skulle se till den dömdes ungdom, dels till att han ”förebär sig samma försmädelse hämptat af Anders Pehrsson Kämpes olofliga och hembliga böcker”.
Svaret från hovrätten blev nekande och de menade att Johannes Rahms ”blasphemier äro horrible” och att orden var ”icke allenast en grov försmädelse mot Gud vår frälsare utan ock emot vår kristeliga tro”. Hovrätten ville statuera ett exempel och beslutade att Johannes Rahm skulle halshuggas på stadens torg, och därefter undanföras och brännas på bål, för att injaga ”andre ogudaaktiga människor en större skräck och warnagel”.
Vad händer med ens känslor för fäderneslandet när dess regering låter avrätta ens eget barn på dessa grunder och på detta brutala sätt? Johannes Rahms far, Kyrkoherden Olaus Claudi Rahm i Ragunda, valde några år efter sonens död att vända sin lojalitet till den norska kungen istället för den svenska. Att Jämtland skulle tillhöra Sverige var vid denna tid inte en självklarhet, och kanske kändes Norge som ett mer tilltalande alternativ efter sonens avrättning? Johannes Rahms far svor i alla fall trohetsed till Norge och började överlämna uppgifter så att Jämtland skulle kunna återerövras. År 1678 uppenbarades förräderiet och tillsammans med 12 bönder dömdes fadern för landsförräderi av Svea Hovrätt. 7 år efter sin sons avrättning, halshöggs och steglades Olaus Claudi Rahm, vilket innebär att efter halshuggningen sattes hans huvud på en påle och kroppen delades i fyra delar för att läggas på lika många hjul, i avskräckande syfte. Benen ska fortfarande ha legat kvar på hjulen 1685 då en hög statstjänsteman passerade avrättningsplatsen, som låg vid Rödöns färjeläger vid Storsjöns strand, i Jämtland.
Desirée Kjellberg, museichef Sveriges Fängelsemuseum
Artikeln tidigare publicerad i Arbetarbladet, Gefle Dagblad och Östersundsposten den 31 mars 2021.
Källor:
Ambjörnsson, Ronny. 1981. Den sista striden. Om en svensk pacifist från 1600-talet. Lychnos, Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1979–1980. Stockholm
Bygdén, Leonard. 1923-26. Hernösands stifts herdaminne. Uppsala; Stockholm.
Sehlberg, Erik. Gefle och dess slägter, del 1. Handskrift, Gävle Stadsbibliotek.
Festin, Erik. 1917. Urban Hiärnes resa i Jämtland och Härjedalen år 1685. Jämten, föreningen Jämtslöjds årsbok 1917. Östersund.
Hasselberg, Carl J. E. 1921. Alkemister och grubblare i Jämtland på 1600-talet. Jämten, föreningen Jämtslöjds årsbok 1921. Östersund.
Gävleborgs läns länskanslis arkiv, Rådhusrättens dom 16-17 mars 1671. Landsarkivet i Härnösand.
Gävleborgs läns länskanslis arkiv, Skrivelser från Hovrätten 31 mars 1671. Landsarkivet i Härnösand.
Foto (beskuret) högst upp: Gävle 1690 med slott och Rådhus. Vid slottet låg slottshäktet på samma plats som idag. Ur Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna.
Brottstycken 