För några månader sedan fick vi ett samtal från en man som i sitt garage hade ett dokumentskrin med en massa papper i. Men han visste inte riktigt vad det var för handlingar. Skrinet hade hans fru tidigare tagit hand om. Hon hade sagt att det skulle vidare till Fängelsemuseet. Men hon blev sjuk och avled för några år sedan, och skrinet blev därför stående. Frun hade varit fackligt aktiv och arbetat som vårdare på anstalten i Gävle.
När skrinet överlämnades till oss, visade den sig innehålla en riktig guldgruva med handlingar upprättade av Sveriges Fångvårdsmannaförbunds avdelning 24 i Gävle. Det var kassaböcker, scheman, korrespondens och mycket annat. Totalt flera hundra handlingar. Förbundet bildades 1906, men vaktkonstaplarna i Gävle startade en förening redan fyra år tidigare i ett försök att göra sina röster hörda mot både fängelsets direktör och Kungliga fångvårdsstyrelsen.
Vaktkonstaplarna var då i princip lika ofria som de fångar de var satta att vakta, och det till löner som inte på långa vägar nådde upp till ett existensminimum. Dessa usla förhållanden försökte de få förbättrade, men det visar sig i dokumenten att det tog många decennier innan de blev hörsammade från högre ort. För att få ett hum om hur arbetstiderna såg ut för personalen på andra fängelser år 1911, sändes det från Gävle ut förfrågningar till dem och flera av dessa svar finns bevarade i skrinet. Ett av svaren, från fängelset i Kalmar, lyser särskilt skarpt på grund av dess bistra ironi:
Härmed har jag nöjet sända den av Er begärda tjänstgöringstablån från detta fängelse. Här sköter vi ett större fängelse på sex man än ni på åtta. Fördelarna här blir naturligtvis både många och stora. Bland annat behöver vi aldrig göra oss huvudbry över hur vi ska använda vår fritid, då den är så gott som bannlyst. I följd härav behöver vi inte heller vistas hemma så synnerligen mycket, vilket kan vara bra för den som möjligen anser alltför mycket vistande i hemmet hos de sina för skadligt. Flera fördelar skulle kunna uppräknas, men må det sagda vara nog så länge. Som schemat visar, har var och en av oss sex konstaplar 120 timmars tjänstgöring i veckan, och denna lika fördelad på dygn. Då fridagen, som inträffar var sjätte dag, dras ifrån blir det 20 timmars tjänst per dygn. Frisöndagen som inträffar en gång var sjätte vecka, är här inte räknad. Då fångtransport eller annan tillfällig tjänstgöring inträffar, som i regel drabbar fridagen, blir naturligtvis tjänstgöringen ännu längre.
Från 1915 var arbetstiderna formellt sänkta till 70 tim per vecka. Men trots det hittar vi ändå en notering från samma år som visar att vaktfrun i Gävle hade en schemalagd arbetsvecka på 103 tim. Det är först i slutet på 1930-talet som Fångvårdsstyrelsen beslutar om 40 tim per vecka för vaktbetjäningen.
Trots att generaldirektör Sigfrid Wieselgren offentligt välkomnade vaktkonstaplarnas fackliga kamp vid förbundets bildande, så sågs det inte med blida ögon. Hoten från Fångvårdsstyrelsen om uppsägningar av personal som engagerade sig kostade förbundet stora summor, då det anlitades jurister för dem som drabbades. Det gick till och med så långt att Fångvårdsstyrelsen till den 1 maj 1917 gick ut med ett förbud för personalen att lämna fängelsegården den dagen. Inte ens de som hade ordinarie fridag fick lämna sina bostäder på fängelseområdet. Om detta vittnar en bevarad order från fängelsedirektör Henrik Enström, som alla anställda tvingades skriva under som bevis att de läst beslutet. Rädslan för demonstrationer under dessa krigs- och kristider måste ha varit stor hos dem som satt på makten.
Lönerna var länge riktigt usla. Vaktkonstaplarna var svenska statens allra sämst avlönade och det var den främsta orsaken till förbundets bildande. 1902 uppbar en manlig vaktkonstapel 800:-/år och en kvinnlig dito 500: – Existensminimum vid den tiden var då för en familj med fem barn runt 1500:-/år. Så sakteliga började lönerna höjas, men det var först efter hårda strider i riksdagen som det går att se att den manliga vaktkonstapelns lön 1915 höjdes till 1600 kr per år. Den kvinnliga personalen fick några hundra kronor mindre, trots att de i realiteten hade ett mer betungande arbete.
Anställningsförhållandena var långt ifrån säkra. Det visar en handling från 1929 exempel på, då personalen i Gävle ber landets övriga förbundsavdelningar om ekonomiskt stöd till vaktkonstapel Öhman. Han hade avskedats utan några löneförmåner på grund av att han drabbats av tuberkulos. Hans hustru hade tidigare dött av samma sjukdom, och nu behövde alla stötta mannen som också hade en dotter på 8 år att försörja. Det kom in över 400 kr i bidrag och det redovisades löpande vilka pengar som betalades ut. Dottern Gunborg fick till julafton 1930 två tröjor, en virkning, två hårspännen, två bilderböcker, vindruvor, päron och blommor till ett totalt värde av 13.65 kr. Hon hade också smittats av sjukdomen. I dokumentskrinet hittar vi den sista utbetalningen till henne i maj 1931. Det var en bukett blommor för 1.50 kr till hennes begravning. Pappan, vaktkonstapel Öhman avled tre år senare.
Skrinet som dessa handlingar förvarats i under alla år, är tillverkad i bleckplåt och målad svart. Bland allt material hittade vi en årsredovisning för 1909 där det står antecknat att man gjort ett inköp av bleckplåt till ett skrin för 2.55 kr. Troligtvis har man låtit en kunnig bleckplåtslagare som satt fängslad att tillverka skrinet. När vi öppnade skrinet fick vi en hälsning från en välbekant vaktkonstapel vid namn Alfred Hämlin, som på insidan av dess lock fäst en lapp där det står ”Arkivet är Kulturens förvarare. Vårda det väl! Alfred Hämlin.” Hämlin känner vi mycket väl till, då han efterlämnat flera skrivna berättelser om sina erfarenheter av fångvården allt sedan han började här på fängelset 1886, då 20 år fyllda. Under fängelsets restaurering i början på 2000-talet hittades till och med dokument som han låtit lägga ner i trossbottnar eller bakom igensatta dörrar – för att vi som skulle komma efter honom i framtiden skulle kunna läsa om fängelsets historia. Det känns gott att vi påtog oss ansvaret att förvalta det kulturarvet, som få tidigare ansett vara värt att bevara.
Katarina Kallings, antikvarie
Denna text har även publicerats i Arbetarbladet den 30 april 2023.
Skrinet på Digitalt museum. Samtliga foton: Sveriges Fängelsemuseum.
Brottstycken 