Mästerrymmaren Ursut

-OCH ROPEN PÅ HÅRDARE TAG!

Polisfoto på Ioan Ursut.

2012 hittades en fånge hängd i ett tvättutrymme i ett rumänskt fängelse. Den officiella versionen är att det var ett självmord. Men är det verkligen sant? Ett svar på det kommer vi aldrig att få, men om vi tittar lite närmare på vem denna fånge var så väcks funderingar. Vi tar det från början.

Denne man hette Ioan Ursut och kom att skapa många rubriker i svenska tidningar under 1980- och 90-talet. Han kom till Sverige 1984 efter att ha sökt politisk asyl. Men det är mycket möjligt att han då arbetade för den rumänska säkerhetstjänsten. Säkert vet vi inte. Men han kom 1986 att bli inblandad i de så kallade ”Rumänmorden” i Helsingborg. Trots att han kunde visa var de mördade personerna fanns nedgrävda, kunde han inte dömas.  Samma år dömer en italiensk domstol honom till 19 års fängelse för mord av en maffialedare, som han sades ha begått några år innan han kom till Sverige. 

Men då han dömts för flera andra grova brott i Sverige, kunde han inte lämnas ut till Italien. Han placerades i stället på anstalten i Norrköping, som hade en specialavdelning för dem som ansågs rymningsbenägna eller bedömdes kunna fortsätta begå brott inifrån. Men den avdelningen visade sig inte vara rymningssäker, då han lyckades ta sig därifrån i maj 1988.

Hur gick det till? Han hade lyckats få tag i en klassisk pärm, möjligen från fängelsets verkstad där fångarna arbetade på dagarna. Och av pärmen tillverkade han en pistolattrapp som han sen under en promenad på fängelsets rastgård tog fram och hotade kriminalvårdarna med. På avstånd går det ju inte att se om det är en riktigt pistol eller inte. Vårdarna backade undan och Ursut lyckades så med hjälp av en matkärra och en bänk klättra över en 3,3 m hög mur. Pistolen kastade han sen ifrån sig och så försvann han i väg utan att någon kom ifatt honom.

Tack vare att Ursut kastade ifrån sig pistolen, så fick vi för några år sedan in den i våra samlingar efter att den hade bevarats av en Kriminalvårdare på anstalten. Se vidare på Digitalt museum XFM OBJ 2011.3.1

Vid den här tiden fanns det i Sverige 19 riksanstalter och 62 lokalanstalter, varav hälften slutna, hälften öppna. Det här var en fördelning som skapades efter 1974 års fängelsereform, där de som dömts till längre tider än 1 år skulle placeras på riksanstalt och sedan i slutet av sin strafftid flyttas till en lokalanstalt för att komma nära sin hemort för att underlätta utslussningen. På tre av riksanstalterna fanns det specialavdelningar, förutom på Norrköping, också på Hall och Kumla. Antalet platser var på dessa avdelningar endast 20 av allt som allt cirka 4000 platser totalt.

Kriminalvårdens Generaldirektör Björn Weibo såg till att omedelbart stänga specialavdelningen i Norrköping, så när Ursut några dagar senare togs fast så blev han i stället placerad på anstalten Hall i Södertälje. I Norrköping förstärkte man sen skyddet och monterade upp ett nät över hela rastgården.

På Halls specialavdelning var man mycket medveten om Ursuts tidigare rymning och man höll troligtvis ett extra vakande öga på honom. Från Hall hade det, bortsett en rymning under pistolhot 12 år innan specialavdelningen inrättades, aldrig skett en rymning. Men Ursut var socialt kompetent och dessutom mycket skicklig i sitt iakttagande av eventuella brister i anstaltens rutiner och säkerhet.

I september samma år blir han ”sjuk” och får därför tillbringa hela sina dagar i cellen. Han vill inte ha någon annan mat än knäckebröd med smör på, vilket han får. Sen visade sig att det ingick i hans rymningsplaner. För under cellfönstret satt ett litet ventilationsgaller, endast 17 x 49 centimeter stort. Det hade han lyckats bryta loss, och smöret han hade fått in till sitt knäckebröd hade han sparat till detta tillfälle. Genom att bara äta knäckebröd hade han gått ner tillräckligt mycket för att våga sig på konststycket att krypa ut. Han smorde in sig i smöret och lyckades på så vis åla sig ut genom hålet och försvinna den 6 september. Det är dagen före hans villkorliga frigivning då Högsta domstolen också skulle ta beslut om hans utlämning till Italien.

Artikel i Expressen 6 sept 1988

Hur han tog sig förbi alla kameror på sin väg mot och upp över muren är än idag en gåta. Larmen hade personalen troligtvis stängt av, eftersom de ideligen larmade för både vissna löv och förbiflygande fåglar. Men inte ens efter genomgång av de kameror som filmat kunde man se vilken väg han tagit.

Det blev givetvis ramaskri och genom läsning av sparade pressklipp från 1988 så går det att se att Kriminalvårdens generaldirektör var mer än lovligt rasande och upprörd över att det som inte fick hända ändå hände.

Det gjordes utredningar om personalen rätt skött sina rutiner och visitationer. Chefen skyllde på de anställda och de skyllde på honom. Man kom fram till att personalen distraherats av medfångar som spelat hög musik i sina celler och en av dem hade tagit sig för att dammsuga sin cell sent på kvällen. I slutändan avkrävdes ingen något personligt ansvar över det inträffade. Men generaldirektören tillsätter dock en säkerhetsgrupp på Kriminalvårdsstyrelsen som ska arbeta för att höja säkerheten på samtliga anstalter. 

Artikel i Länstidningen Södertälje 8 sept 1988

Kriminalvården var vid den här tiden centraliserad och byråkratisk med en Kriminalvårdsstyrelse över själva Kriminalvårdsverket, som vid den här tiden var indelad i 12 regioner. Dessa hade ansvar för skyddskonsulenter (nu benämnd frivård), häkten och lokalanstalter, medan riksanstalterna organisatoriskt låg direkt under Kriminalvårdsstyrelsen.

Det var då högt tryck med dubbelbeläggningar på landets anstalter. Och enligt tillgänglig årsstatistik för Kriminalvården år 1988 så rymde totalt ca 1100 personer. Men tittar man närmare på siffrorna så var endast 4% av dem från de slutna riksanstalterna. Det var ändå betydligt lägre siffror än tidigare och de flesta rymningar var avvikelser under permissioner.

De mest uppmärksammade rymningarna vid den här tiden var förutom Ursuts, när Maskeradligans ledare Mats Rimdahl och en till intagen lyckades fly under en väpnad fritagning i april 1988 och så var det en fritagning på Kumla i december 1989, samt ett rymningsförsök av två intagna på Kumla i november 1990, då de via en väggarmatur i rastgården kunde klättra vidare bort mot muren. Men de halkade och ramlade ner därifrån.

Ioan Ursut lyckade hålla sig undan flera månader efter rymningen från Hall. Men ett par civilklädda polisspanare fick en kväll syn på honom i anslutning till en restaurang vid Mariatorget i Stockholm. De följde efter honom, men Ursut var beväpnad och sköt skarpt mot dem när de försökte gripa honom. De blev båda dödligt sårade, men kunde räddas till livet. 

Ursut dömdes för försök till mord till ytterligare 8 års fängelse och sen utvisning, och hamnade då återigen på säkerhetsavdelningen i Norrköping, som ju fått ett nät över rastgården. Därifrån sätts planerna för ytterligare en rymning i verket den 4 december 1990.  Han hade under en tid återigen spelat sjuk och frusen. Detta resulterade i att personalen vid sina bevakningsrundor inte reagerade på att han mesta tiden låg nerbäddad. Under de här dagarna samlade han på sig flera uppsättningar av kläder, vilket inte var tillåtet. Detta upptäckte inte personalen vid sina visitationsrundor. Men det visade sig sen att han inför den här kvällens inlåsning tog de extra kläderna och ”bäddade gubbe” med dem så att det skulle se ut som att han låg kvar i sin säng. Men i själva verket hade han gömt sig under en diskbänk i avdelningens pentry och sedan tagit sig vidare till ett soprum där han visste att en Kriminalvårdare skulle passera igenom under kvällen. Men en portvakt såg hans rörelser i en kamera och larmade polisen, som mycket snabbt kom på plats. Det stannade alltså endast vid ett rymningsförsök den här gången. Den medfånge som hjälpt honom att få fram de extra kläderna hette Marten Imandi.

Imandi och Ursut sändes därefter direkt till bunkern på Kumla, som specialavdelningen kallades för. Kumla ansågs då vara landets säkraste riksanstalt med totalt 240 platser, där de flesta av de grovt kriminella och rymningsbenägna placerades. Så här i backspegeln kan man fundera över om det var så klokt att sända dem tillsammans dit, men då det fanns begränsat med platser på säkerhetsavdelningarna var det oerhört svårt att hålla grovt kriminella ifrån varandra.

Det blev ödesdigert, för i maj 1991 rymmer de tillsammans genom att ta exakt samma väg från rastgården som de två som misslyckades med sitt rymningsförsök 1990 gjorde. Med hjälp av lakan och med stöd av samma armatur som de tidigare klättrat på, tog sig Ursut och Imandi upp på muren. Väl över på andra sidan hade någon i murens närhet placerat en hagelbössa med ammunition som Ursut hämtade upp, och några hundra meter längre bort så tvingade de till sig en bil från dess ägare.

Larmet gick till Polisen, men flera olyckliga omständigheter och oklara rutiner försenade poliserna att ta upp jakten. Men det gick sen ut både rikslarm och det upprättades vägspärrar runt hela Kumla. I närheten av Laxå stod en polispatrull när en blå bil bromsade in och sen i hög fart backade ett hundratal meter. Bilen körde ner och fastnade i ett dike. Ur bilen hoppade Imandi och Ursut och sprang till skogs. En dramatisk jakt tog vid, men dag blev till natt och först på morgonen får polisen besked om att Ursuts setts utanför Arboga. Kvar i Laxå fanns då hela Sveriges journalistkår samlad utom fotografen Anders Brage från Arboga som lyckades komma fram i exakt rätt tid när polisen bakom Nalles motell släpar den mycket medtagna Ursut ut ur skogen. 

Foto taget av Anders Brage när Ursut tillfångatogs. Läs fotografens artikel om detta i Bärgslagsbladet/Arboga tidning.

1994 hade Ursut avtjänat sina straff i Sverige och utvisades till det väntande straffet på 19 år i Italien. Därifrån lyckades han rymma två gångar, men frigavs sen i förtid 2007. Hans tid i frihet blev bara några år, för 2010 dömdes han i Rumänien för ett rån mot en värdetransport där han ska ha kommit över sex miljoner kronor. De pengarna hittades aldrig. 2012 finner man honom död i fängelset.

Journalisten Natalia Kazmierska skrev i Aftonbladet 2012-01-20 efter hans död:

När Ioan Ursut klättrade över Kumlafängelsets murar tillsammans med terroristdömde Marten Imandi i maj 1991, var det något som förändrades i debatten. Den gamla 70-talsynen på brottslingar som drulliga kåkfarare i behov av vård, hade redan börjat blekna. Kumlaanstaltens dåvarande direktör Arne Granell fick ta emot dödshot från anonyma medborgare som tyckte att daltandet hade gått för långt. Justitieminister Laila Freivalds möttes av hånskratt när hon förespråkade mjuka fängelsemiljöer och Moderatledaren Carl Bildt, som bara några månader senare skulle bli statsminister, vrålade att kriminalvården hade blivit en ”parodi”.

Hon fångar här på pricken hur den tidigare rådande tanken om vård och behandling under strafftiden fick vika för ropen på hårdare tag. Dessvärre gjorde dessa rymningar att media i stället för att tala med de sakkunniga* började efterlysa vad politikerna hade att säga om sakernas tillstånd. Det skapade på både kort och lång sikt en polarisering i debatten om brott och straff, där de sakkunniga hånades som naiva och där politikerna kom att börja använda media som en utmärkt plattform att komma med enkla lösningar på svåra och komplicerade frågor.

Laila Freivalds som varit justitieminister sedan hösten 1988 efterträddes i och med regeringsskiftet 1991 av moderaten Gun Hellsvik. Hon fick då överta det utredningsuppdrag som Justitiedepartementet direkt efter Ursuts och Imandis rymning från Kumla i maj 1991 lade ut på Gösta Gunnarsson, då landshövding i Jönköpings län. Utgångspunkten var att det ska vara omöjligt att rymma från specialavdelningarna och man såg det som helt oacceptabelt att så skett. Gunnarsson går i sin utredning noggrant till väga och tittar på samtliga rymningar sedan 1988 och alla inblandade på anstalterna, Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och de lokala polisstationerna intervjuades om händelseförloppen. I stort sett samtliga berörda får viss kritik, även så Kriminalvårdens generaldirektör Björn Weibo. Gunnarsson skriver sammanfattningsvis att ”Jag vill för min del inte ifrågasätta att Weibo visat stort engagemang och tagit säkerhetsfrågorna på allvar. Frågan är mer om han vidtagit särskilda åtgärder.”

Det är först efter rymningen som Weibo beslutar att också Kumla ska få ett nättak över sin 330 kvm stora rastgård till en kostnad av 22 miljoner. Weibo satt kvar som generaldirektör till 1994, samma år som upploppet på Tidaholmsanstalten ägde rum. Fångarna hade där till att börja med inlett en fredlig protest mot godtyckliga bestraffningar från anstaltsledningens sida, men även mot den borgerliga regeringens hårda linje i kriminalpolitiken.**  Det hela slutade med att anstaltens verkstad sattes i brand vilket äventyrade livet för hundratalet intagna. Lyssna vidare här på en P3-dokumentär om upploppet.

Weibo efterträddes av Bertel Österdahl. Hans uppdrag blev att ytterligare öka säkerheten. Resultatet blev färre permissioner och sektionering på anstalterna där inte fler än 30 intagna fick vara tillsammans på avdelningar och på rastgårdar. Efter Österdahl tillsattes 2003 den första kvinnliga generaldirektören i Lena Häll Eriksson. Hon däremot fick avgå direkt efter de beryktade rymningarna 2004 från anstalterna Hall, Kumla, Norrtälje och Mariefred. Hon är den generaldirektör som suttit kortast tid näst efter Ulf Larsson som fick avgå 1987 samma år han tillsattes, efter att spionen Stig Bergling rymde under en permission.

Rymningarna 2004, som även hade inslag av fritagning utifrån då bl a Malexandermördaren Tony Olsson försvann, fick långt större effekter för Kriminalvården och dess säkerhetstänk. Som ny generaldirektör tillsattes f.d. länspolismästaren Lars Nylén. Uppdraget till honom från Justitiedepartementet löd att antalet rymningar skulle bli lika med noll. Följden blev att alla permissioner drogs in och det blev ett stort antal nybyggnationer av så kallade högsäkerhetsanstalter inne på befintliga anstalter. De har kommit att kallas för Fenix-anstalter eller ”Bodström-bunkrar” efter Thomas Bodström som då var landets justitieminister. Konsekvensen av detta blev att det största flertalet av de intagna som sköter sig under sin strafftid har drabbats mycket hårt. Inga permissioner och dessutom placerade på fängelser byggda för högriskfångar.

Idag råder bland politiker en allmän tro på att straffskärpningar ska bidra till att minska brottsligheten, medan de sakkunniga förordar välfärd för alla som del av lösningen.

Vill du veta mer om Ioan Ursut, så har P3-dokumentär producerat ett program om honom där vi också medverkar. Här kan det hittas.

Katarina Kallings, antikvarie Sveriges Fängelsemuseum

* Sakkunniga som kriminalvårdare, sociologer, kriminologer, drogterapeuter, historiker och jurister m.fl.

** Justitieminister Gun Hellsvik kallades för ”Betongmormor” då hon förde en hårdare linje. Bland annat tog hon 1993 beslut om att förlänga frigivning efter halva strafftiden till frigivning efter att två tredjedelar avtjänats.

Källor:

Aftonbladet 2012-01-20

Foto Anders Brage, Bärsgslagsbladet/Arboga tidning.

Kriminalvårdens pressklipp från de aktuella åren, Sveriges Fängelsemuseums arkiv.

Oro och upplopp på fängelser – ett förslag till motverkan. Rapport från den s.k Analysgruppen med anledning av händelserna på kriminalvårdsanstalten Tidaholm den 22–23 juli 1994. Kriminalvårdsstyrelsen 1995.

Rymningen från Kriminalvårdsanstalten Kumla den 9 maj 1991, Justitiedepartementet Ds 1991:29

Säkert inlåst? – En granskning av rymningarna från Kumla, Hall, Norrtälje och Mariefred, 2004 (SOU 2005:6)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s