AVSKAFFA DÖDSSTRAFFET!

Hundra år sedan dödsstraffets avskaffande

När dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921, så hade frågan varit debatterad i hela 150 år. Tilltron på dödsstraffets avskräckande effekt var så stark, att man helt enkelt inte hade vågat. Detta trots att många länder i Europa redan hade slutat använda avrättning som straff, utan att brottsligheten ökat. Vägen till avskaffandet skedde istället etappvis i Sverige under hela 1800-talet, genom olika humaniserande lagar och förordningar.     

Redan under 1700-talets upplysningstid började kritik höjas mot dödsstraffet, både i Europa och Sverige. Boken ”Dei delitti e delle pene”, skriven av Cesare Beccaria kom ut i svensk översättning 1770 med titeln ”Om Brott och Straff”. I den kunde man bland annat läsa att ett samhälle inte hade rätt att beröva en människa livet, och att livstids fängelse hade mer avskräckande effekt än dödsstraffet. Vår egen konung Gustaf III (1771-1792) influerades av tankarna och lyckades både inskränka dödsstraffet och avskaffa tortyr i Sverige.       

Svenska översättningen från 1770 av Cesare Beccarias ”Om Brott och Straff. Foto: Sveriges Fängelsemuseum.

1832 lade lagkommittén (tillsatt på riksdagens initiativ 1811 med uppdrag att se över den svenska civil- och kriminallagstiftningen) fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. De menade att:

”alla tiders och alla länders erfarenhet visar att ytterligt stränga straff förhärda i stället för att avskräcka.”

De fick inte igenom sitt förslag, men de skärpta dödsstraffen avskaffades 1841, vilket innebar att stegling och bålbränning efter halshuggning nu togs bort som straff. I Gävleborgs län skedde den sista bålbränningen 1820 och den sista steglingen 1834, så skärpta straff var något som fortfarande utdömdes på 1800-talet. Hängning togs bort i 1864 års strafflag, och då hade ingen person blivit hängd sedan 1836.

Under 1800-talets första hälft var debatten om straffrättens humanisering intensiv. ”Gula boken”, som kom ut 1840, blev en viktig inlaga i denna debatt. I boken redovisas statistik som visar att Sverige låg näst högst i antal avrättningar per folkmängd i Europa under 1830-talet. Endast Spanien hade fler avrättningar. Bokens rätta namn var ”Om straff och straffanstalter” och författarna valde att vara anonyma. Senare framkom det att det var självaste kronprins Oscar I och Claes Livijn, ordförande i styrelsen för rikets fängelser och arbetsinrättningar, som hade skrivit boken. I boken står det:

”Dödsstraffet anses ännu av många såsom ett nödvändigt, oundvikligt ont, för vilket man väl kan bära båda avsky och fasa, men som ingen vågar att avhjälpa.”

Den ”Gula boken” – Om straff och straffanstalter, av Kronprins Oscar och Claes Livijn, 1840. Foto: Sveriges Fängelsemuseum

Under 1860-talet började dödsstraffet diskuteras i riksdagen med ny intensitet, troligtvis en följd av  boken ”Om dödsstraffet” skriven av professor Knut Olivecrona. Boken fick ett gott mottagande i pressen, blev väldigt omskriven och även översatt på flera andra språk. Tidningen ”Fäderneslandet” hyllade den och skrev att de hoppas att boken:

”i icke ringa grad skall bidraga att göra slut på det ifrågavarande straffet, vilket ännu står kvar såsom en skamfläck för vårt århundrade.”

 Aftonbladet skrev fyra långa artiklar och även flera konservativa tidningar var positiva och uttryckte sitt bifall med artiklar och goda recensioner. Dock var den högkyrkliga tidningen ”Wäktaren” negativ.

Professor Knut Olivecrona, författare till boken ”Om dödsstraffet”, publicerad 1866.

Ett viktigt steg mot avskaffandet av dödsstraffet togs 1877 när det beslutades att avrättningar inte längre skulle ske offentligt, även om många motståndare till dödsstraffet var oroliga att deras agitation skulle förlora i kraft i och med beslutet. Det var de offentligt verkställda avrättningarna år 1876 på Hjert och Tector som skapade så skarp kritik att det inte längre gick att stoppa utvecklingen.  Flera andra länder i Europa hade vid den tiden redan övergått till inmurala avrättningar, exempelvis England och flera av de tyska staterna.

Fotografi från den offentliga avrättningen av Hjert, vid Lidamon utanför Malmköping. Fotograf: Tingsvaktmästare Petterzon.

Sigurd Ribbing, filosof och ledamot i första kammaren motiverade det slutliga förslaget och framhöll värdet av att offentligheten vid avrättningar avskaffades. Han menade att även om inmurala avrättningar för en tid skulle fördröja dödsstraffets avskaffande, så bör man inte behålla en avrättningsmetod som man anser inhuman.

Det som anses vara Sveriges första öppna aktion mot dödsstraffet ägde rum den 19 februari 1893. Då samlades 500 personer till ett protestmöte i Stockholm. I spetsen stod en äldre riksdagsman från Blekinge, Major C.A. Adelsköld. Anledningen var att högsta domstolen beviljat dödsdomen på Per Johan Pettersson från Alfta, den 12 januari 1893.

Per Johan Petterson var dömd för uppsåt till mord på två poliser, kronolänsman Gawell och fjärdingsman Norén. Polismännen hade kommit till Pettersons gård med en husrannsakan mot en misstänkt lönnkrog, dagen efter ett fylleslag. På gårdsbacken hade de blivit brutalt nedskjutna av den dömdes yngre bröder. Domen upprörde inte för att någon trodde att Per Johan Pettersson var oskyldig, utan för att det så tydligt var frågan om en trasig uppväxtmiljö utan möjligheter. Varken Per Johan Pettersson eller hans bröder kunde exempelvis läsa. Under den korta tid då Per Johan satt i fängelset skedde en radikal förändring i hans beteende och förstånd, likaså med hans bröder och far.

Per Johan Pettersson, avrättad i Gävle 1893. Foto: Wikipedia

Protestmötet i Stockholm ledde till att man skrev en resolution där man begärde att Per Johan Pettersson skulle förskonas från dödsstraffet. Resolutionen cirkulerade bland annat i Stockholm, Gävle, Eskilstuna och Sundsvall och på en vecka samlades 5700 namnunderskrifter in. Trots protesterna avrättades Per Johan Pettersson på Gävleborgs cellfängelsegård i Gävle den 17 mars 1893. På grund av protesterna trodde många att det skulle bli Sveriges sista avrättning, men ytterligare fyra personer i Sverige hann bli avrättade innan dödsstraffet slutligen avskaffades. 

Som ett led i moderniseringen och för att göra dödsstraffet mer humant bestämde Kungl. Maj:t 1906 att landet skulle överge den gamla avrättningsmetoden med handbila och övergå till en mera ”maskinell” hantering. Man hade redan 1903 till påseende importerat en 4,5 meter hög giljotin från Frankrike (till en kostnad av 2.865 kronor). Avrättningsmetoden ansågs human, då en maskin gjorde avrättningen mindre plågsam för alla inblandade. Giljotinen kom att användas endast en gång, år 1910 när Alfred Andersson Ander avrättades innanför murarna på Långholmen. Den avrättningen blev Sveriges sista.

Modell av giljotinen som användes vid avrättningen 1910.    Foto: Sveriges Fängelsemuseum.

År 1919 tillsatte Regeringen en utredning om dödsstraffets avskaffande. Avgörandet i riksdagen föll den 7 maj 1921, då 178 röstade för avskaffandet och 71 röstade för bibehållande.

Vi kan tänka oss att fängelsepredikant Kaleb Ernberg, som var den präst som medföljde Alfred Andersson Ander till giljotinen, andades ut vid beskedet att dödsstraffet äntligen hade avskaffats. Han hade tidigare sagt att:

”Vid varje dödsdoms avkunnande har jag alltid känt bävan för att ännu en gång få göra samma upplevelse som vid Anders avrättning 1910. Den tiden står ännu för mig såsom ett hemskt minne, som icke gärna vill släppa mig.”

Författare: Desirée Kjellberg,

Museichef Sveriges Fängelsemuseum

Tips: Läs vidare om nutida dödsstraff i världen på Amnestys hemsida.

Källor:

Beccaria, Cesare. 1770. Om Brott och Straff (Dei delitti e delle pene). Stockholm.

Om straff och Staffanstalter. 1841. Stockholm.

Seth, Ivar. 1984. Överheten och svärdet – Dödsstraffdebatten i Sverige 1809-1974. Rättshistoriskt bibliotek, trettiofemte bandet. Stockholm.

Olivecrona, Knut. 1866. Om dödsstraffet. Uppsala.

Kjellberg, Desirée, Berg Nilsson, Lena, Nilsson, Ola. 2018. De offentliga avrättningsplatserna i Gävleborgs län – En sammanställning över länet avrättningsplatser och galgbackar 1610-1859. Rapport 2018:3.

Lagkommitten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lagkommitt%C3%A9n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s